Beautiful losers

Klubbval är inte alltid självklart när man är ung. Och när man blir gammal kan man aldrig ångra sig – ens klubb är ens livsöde. Läser en mycket bra text om detta av Jesper Högström på Tre Hörnor Straff och funderar lite på varför jag blev som jag blev.

Det omedelbara svaret är att jag satt mellan pappa och storebror på Olympia i Helsingborg i augusti 1965. Det var min första allsvenska match, vi satt högst upp, med träväggen i ryggen. Varje gång MFF gjorde mål vände sig alltfler i publiken om och kastade hätska blickar på de båda jublande idioterna på var sin sida om mig. HIF-MFF slutade 1-10 och jag, helsingborgaren, blev HIF-supporter av den förnedring jag kände. 

Året efter cyklade jag ensam till Olympia. Efter att ha korsat E4:an. Nyss sju år fyllda. Det var en skitsäsong men vi kom före MFF. Året efter var HIF riktigt bra och jag slutade gå på Olympia. Sedan kom -68 och min bästis Stefan Flyxe flyttade till Emmaboda och jag flyttade med – lagmässigt. Vi började heja på Öster. Det var inga problem eftersom en av min storasysters alla odrägliga pojkvänner debuterade för HIF i allsvenskan; att gå över till Öster var som att behålla färgerna men heja på A-laget istället för att hålla på reservlaget.

Öster vann Allsvenskan, Helsingborg åkte ut. De följande 6-7 åren följde jag alltid med pappa Sten till Malmö Stadion och jag gick med storebror Thomas på Olympia men laget i mitt hjärta var Öster. Det förblev så, trots att Stefan flyttade vidare till Tokyo – hans pappa blev handelattaché.

Jag fortsatte hålla på Öster. Jag minns att vi brukade vinna på Malmö Stadion (och min bästis Ulf Nelson – sedermera högerback i HIF – var halvkusin med Östermålvakten Göran Hagberg från Perstorp). Jag minns att folk blev skitförbannade när jag reste mig upp och jublade  efter att Tommy Evesson ännu en gång sprintat ifrån betongrövarna i MFF:s mittförsvar och gjort mål. Och jag minns att pappa skämdes lite över vilken Judas han betalde entrén för och som fick hälsa på Eric Persson varje gång vi var inne och hämtade våra specialbiljetter. Pappa kände Albin Dahl, och Harry Lundahl: legendariska svenska forwardsfötter vars händer jag skakat.

Sedan gick det några år utan Stadionbesök, då moppe och tjejer tog över. Först hösten 1978, med Monaco på besök på Stadion i Europacupens första omgång började mitt hjärta se de himmelsblå färgerna på allvar.

Trots mitt förstaval av HIF tror jag att när man är barn vill man helst av allt att ens lag ska vara ett vinnande lag. Att det avgör valet om det inte finns extraordinära omständigheter. Jag balanserade mitt ursprungliga genom att samtidigt hålla på Leeds United, Brynäs i hockey och Katrineholm i bandy.

När man blir äldre känns det som om valet är det rakt motsatta. Jag skulle idag välja lag efter hur sympatisk en klubb och dess supportrar är. Vinnarna framkallar inga sådana känslor. Firande supportrar och stolta klubbar är ofta en tävling i outhärdligt självgodhet. De lag som jag börjat identifiera mig med i vuxen ålder är alla klubbar som varit tvåa, klubbar som representerat en förtryck minoritet, klubbar som jag valt lika mycket av solidaritet som av stolthet. Och absolut inte för att de varit framgångsrika.

Jag blev culé när Madrid var som bäst i slutet av 80-talet. Jag blev celticsupporter efter att varit vittne till klubbens värsta säsong någonsin. Jag blev St Pauli supporter för att klubben och fansen representerade något mycket större och bättre. Att deras i längden hopplösa kamp symboliserades av deras misslyckanden på planen och starka solidaritetsyttringar på läktaren: ”vi hissar vitt flagg men ger oss aldrig”, som den måttfullt fortbollsentusiastiske Tomas Tranströmer skrivit.

Jag önskar att mina klubbar vinner varje match men jag har inga problem att förlika mig med rollen som supporterloser. Det är lite skönt när hybris släpper greppet om drömmarna. Ok, jag är ensam och övergiven men ändå stolt och absolut ingen medgångssupporter.

Klubbar följer en slags oregelbunden menstruationscykel. Det känns väldigt konstigt att St Pauli nu åter ska spela i högsta Bundesligan Att Celtic är usla i en usel liga och att Barça spelar världens vackraste fotboll genom tiderna. Jag vill inte dela min lycka med nyfrälsta tidningskrönikörer som kommer kyssa vilken röv som helst – bara det säljer lösnummer! Jag vill att mitt lag ska vinna mot varje enskild motståndare men jag vill inte att de ska vara obesegrade och överlägsna. Jag vet – logiken brister men det vore väl fan om man var fotbollssupporter av logiska skäl – redan själva supporterskapet är ju en samhällsrationell och hedoistisk baklängeskullerbytta.

Däremot känner jag en mild lycka och värme över det faktum att MFF (ett guld de senaste 21 åren) och HIF (ett guld de senaste 69 åren) nu slåss om allsvenskans äganderätt. Det är en slags förlåtelse, en psykisk bearbetning av det trauma jag upplevde med ryggen tryck mot den där träväggen för 45 år sedan då varje nytt mål innebar att den sociala exekutionspatrullen laddade om.

Ps ”Beautiful losers” är en novellsamling av kanadensaren Leonard Cohen från 1966. Cohen är om möjligt än mindre intresserad av fotboll än vad Tomas Tranströmer är.