Covid 19-effekten: ännu fler kassar

Det görs en jävla massa mål. Även i allsvenskan. Det retar mig i egenskap av målvakt för just vi verkar vara matchernas enda offer, de enda på plan som verkligen bryr sig. De forna lagkamraterna suckar, slår ut med armarna och vet att nästa gång är det deras tur att göra tre, fyra kassar utan att någon jublar eller förbannar mer än ”de allra närmast sörjande”, plus en ensam olycklig målvakt tyngd av etik, moral och en upplöst självbild.

Det mest anmärkningsvärda är inte antalet mål utan att stora, stolta klubbar drabbas av Covid-19:s bieffekter. I helgen förlorade inte enbart Liverpool 2-7 Man United 1-6 (på Old Trafford) utan även Bayern München 1-4 i den där surrealistiska sfären till stadion mot pyttesmå Hoffenheim, Erste Bundesligans Mjällby. Dess allra första offer var förstås Barça och 2-8 i Lissabon…  

Den omedelbara känslan är att desto högre lön ju mindre klubbkänsla, ju mindre bryr man sig om klubbens stolthet och känslomässiga (fiktiva) värde – allt det som publiken annars är där för att påminna spelarna om. I ett lag på väg att implodera inför en icke uppskattad stand-in-tränare (och en föraktad president) var det väl 2-8 närmast oundvikligt och borde blivit betydligt mer mot en sämre målvakt än Ter Stegen. Fast jag upplever att det är ungefär samma sak med de krisande klubbarna i landets två största städer – det är supportrarna som genererar både lönerna och den uttalade stolthet som sällan existerar för spelarna utanför de mixade mediezonerna och på sociala medier. Det är därför herrallsvenskan detta Covid-19 år domineras av småklubbar och seriens stora moraliska och spelmässiga undantag – Malmö FF. Varför ska jag återkomma till senare i veckan. 

Men det finns även något annat hos fotbollsstjärnorna som gränsar till det uppgivna eller känslan av att man bara måste acceptera och gå vidare – Covid-19:s osynliga smittovägar och det faktum att alla kan drabbas. Spelarna är ålagda så allvarliga begränsningar att de lever i en bubbla – en kontraktsangiven karantän. De ser sig själv som offer och ett antal fotbollsmål mer eller mindre blir i det sammanhanget ganska ointressanta. Spelarnas mediala roller blir närmast groteskt exponerade eftersom de nu lever och spelar i ett slags vakuum. Ingen hotar dem fysiskt, inga hämningslösa supportrar omringar träningsanläggningen, det avkrävs varken avlat eller avgångar. Fotbollsmål blir helt enkelt reducerade till sin ursprungliga roll – en simpel boll på andra sidan en smal vit linje. Så kan det gå!