I söndags eftermiddag såg jag och Alvin vår första fotbollsmatch ihop. Alvin har nyss fyllt fyra och bar dagens till ära en himmelsblå halsduk. Däremot hade han inte direkt grepp om vilka han skulle hålla på. Han och jag var ”Sverige”, mamma var domaren.
Men Alvins första fråga rörde dock något mycket mer fundamentalt än vilka man skulle hålla på: ”vem tog med sig bollen”, undrade Alvin för det är ju alltid någon äger bollen de tagit med sig till dagis eller lekparken?
Jag försökte förklara att MFF som spelar hemma, på deras egen plan, hade fått 100 bollar redan i januari. Jag märkte att Alvin inte riktigt köpte den förklaringen, vem tog med sig bollen de spelade med idag?
Till slut, pekade jag ut Åge Hareide, den äldre farbror i vanliga kläder som bestämmer, bestämmer även över bollarna. Den förklaringen köpte Alvin och började åter leka med bilarna medan jag själv funderade på logiken i det – varför tog Åge med sig bollen om han inte själv är med?
Svaret var att Åge var pappa till någon eller några av spelarna, oklart hur många, och då var det naturligt att han tagit med sig bollen.
Jag tänker på Alvin och vem som tar med sig bollen i dag, två dagar efter att fyrbarnspappan i fotbollshalsduk slagits ihjäl, en dag efter att det som skulle bli supportrarnas stora, gemensamma manifestation mot hat och våld urartat i hat och våld.
På innerplan på Friends stod Blåvitt och AIK:s supporterordförandena och läste, tårögda några rader. På kvällen bedyrade Supporteralliansens ordförande Tony Ernst i SVT att han var både uppriktigt ledsen och inte riktigt visste vad man skulle göra. På Friends fick matchen stoppas två gånger därför att man brände av ett tiotal benglar, inomhus, med taket stängt. En nioårig pojke fick en brinnande bengal i huvudet, det kastades in mängder av föremål på plan, mot spelarna, det greps supportrar för våld och ramsor med hata och speciellt mot Djurgårdsjävlar ekade runt och i Friends. Det är rätt tydligt att supporteralliansen och dess empatiska företrädare vill väl men inte har bollen.
Politikerna ropade, liksom för 12 år sedan då blåvittsupportern Tony Deogan sparkades ihjäl på hårdare tag och strängare straff. Vår idrottsminister köpte DN:s Johan Esks idé om att förbjuda bortasupportrar. Det är rätt tydligt att de tror de har bollen. De skriker högt om maskeringsförbud och ”hårdare tag”. Jo de har en boll, en tennisboll!
Klubbarna säger att de jobbar hårt för att förändra attityderna i klackarna. Några klubbar lägger verkligen ned resurser på det medan andra skiter i det, trots våldsamma fans. Det är klubbar, som HIF, som nästan kidnappats av sina mest hatbenägna anhängare. Oavsett vilket har detta inte resulterat i något över huvudtaget. I dag hatas det mer på läktarna än för fem år sedan. I dag är det minst lika mycket våld runt fotbollsmatcherna och i dag är det vanligare att matcher får avbrytas på grund av bengaler, knallskott och planinvasioner. Klubbarna har också en boll, utan luft.
De som har bollen är den så omhuldade fotbollsfamiljen. Svenska fotbollsförbundet pratar så ofta den kan om alla i svensk fotboll som en enda stor familj. Den familjen måste nu inkludera och inte exkludera sina svarta får. Det är endast SvFF som har makten och medlen att ändra våldssupportrarnas, hatsupportrarnas attityder och värderingar. Så gjorde man i Tyskland där man på 10 år gick från krig med k-pistbeväpnande huliganpoliser till fans som dricker öl tillsammans och inga poliser över huvudtaget. Tyska fotbollförbundet kunde och Svenska fotbollförbundet kan. De kan eftersom de representerar de 97 procenten av läktarna som är helt emot våld och hat.
I frågan om huliganism är det svensk fotboll som har bollen. Jag hoppas innerligt att de förstår det, jag är inte säker på att de gör det och innan jag är övertygad om att de gör något kommer Alvin och jag fortsätta kolla på allsvenskan framför tv-en. Med egen boll, och bilar….
Lämna ett svar