De står upp för Djurgården

Han är förmodligen den störste målvakten som någonsin spelat i Allsvenskan, möjligtvis undantaget 130 kilo Leif Andersson i Gais på 60-talet som var lika bred som han var lång.

Pa Dembo Touray har de fysiska förutsättningarna att vara Allsvenskans i särklass bäste målvakt. Det är han inte. Han skulle t ex enkelt kunna ha absolut makt i straffområdets luftrum men håller sig krampaktigt kvar på linjen. Han skulle kunna gå ut och täcka skott med den mur hans gigantiska överkropp utgör men står alltid kvar på fötterna.

Hans ovilja mot att agera i djupled kan bara jämföras med Djurgårdsledningens tvångsmässiga relation till 4-3-3. Det är lika oförklarligt. Det är heller inget Pa nyligen kommit på. Han var likadan redan i Assyriska i Superettan för många år sedan.

Kanske har Pa spelat med alltför många långa mittbackar som i brist på förtroende för honom själva tagit hand om alla luftpastejer? Eller är det risken för att kollidera med en anfallare som gör att han helst avstår?  Eller arrogans och övermod – det som spelade in när Iván Obólo gjorde mål från 37 meter?

På linjen kan han göra snygga räddningar. Med sin enorma räckvidd och hyfsade elasticitet/ vighet i förhållande till kroppen tar han nästan alla långskott. Är det därför han vägrar lämna tryggheten mellan stolparna? Men om det är därför, för att han känner sig säker på alla långskott –  varför satte han upp en tremannamur på en frispark från 40 meter i senaste matchen mot Trelleborg?

Eller var det inte han som gjorde det utan istället ett resultat av tränarnas och lagkamraternas bristande förtroende för honom? En tremannamur på en frispark från 40 meter är nämligen i målvaktens ögon en fullkomligt bisarr företeelse! Ifall det inte är VM-slutspel i Argentina 1978 eller Ronald Koeman spelar i motståndarlaget.

Låt oss detaljgranska 1-0 målet i Trelleborg. Det är ett ganska högt men framförallt långt inlägg som dimper ner fyra, fem meter från mållinjen. Pa har rätt, eller nästan rätt, utgångsposition men istället för att ta några steg ut när Melander gör sig klar att slå inlägget trippar Pa några steg in, snett bakåt mot mållinjen.  Det hade varit rätt i fall backlinjen backat emot honom. Men de går snarare framåt än bakåt, och lämnar en stor tom yta framför målet.

Det hade varit en bagatell för Pa att gå ut och plocka ner inlägget. Även uteförsvararna verkar tro det eftersom de helt enkelt inte bryr sig. De ligger alltför högt, Toni Koivastos kommunikation med omgivningen fallerar och han går på fel trelleborgare. Daniel Sjölund borde teoretiskt kunna störa högerbacken Melander men han har tvingats ta ansvar för en alldeles för stor och central yta eftersom Djurgården i princip enbart har två mittfältare i första halvlek. Johan Oremo har halvhjärtat sprungit efter Melander men vet inte vad han ska göra eftersom han är ovan vid situationen. Markus Johannesson följer inte med sin spelare in i straffområdet och Kebba Ceesay som för dagen agerar högerback ligger på fel sida om sin motståndare.  Det är alltså inte en enskild spelare som gör fel men allting hade löst sig om Pa Dembo Touray bara gått ut och hämtat ner den där bollen.

Vid flera tillfällen ska han ta plocka upp låga beskedliga bollar men han går aldrig ner på knä med kroppen bakom utan sträcker hela tiden ner sina armar. Det ser krångligt ut och är det. En felstuds ställer honom när han springer mot bollen med krökt rygg. Men Pa är inte den som lägger sig. I onödan.

Riktigt genant blev det mot IFK Göteborg då Tobias Hysén flera gånger kom snett in i straffområdet och hamnade väldigt nära målet för att vara ett friläge. Där SKA en målvakt gå ner och göra sig stor och täcka så mycket av målet som möjligt. Men Pa stod kvar ungefär som en hockeymålvakt som täcker stolpen – och de blåvita valde att rulla in alla bollarna i bortre ändan av målet i stället försöka skjuta över eller sikta på ribba in och och då riskera träffa Pas väldiga kroppsyta.

Eller ta Hammarbys mål i derbyt. Där står han också kvar som en stolpkramare till hockeymålvakt.

Detta hade enkelt kunnat avfärds som en personlig tillkortakommande eller en serie tillfälligheter. Ifall det inte var för Oskar Wahlström. Den evige reserven fick stå fyra matcher när tränarna offentligt ville utse en syndabock i Pa Dembo Touray (fast det är en annan historia om klassisk ansvarsfördelning i fotboll där målvakten till slut är den som alla pekar på, som skuldbeläggs).

Oskar Wahlström är en hygglig målvakt, ungefär som ”Poppen” i Hammarby. Lägre allsvensk klass, säkert en tillgång i Superettan där rutin i högre grad än i Allsvenskan kan hjälpa till och skyla ens brister.

Pa och Wahlström är ganska olika som målvakter men har en sak gemensamt. De står upp.

Det finns tillfällen då målvakten ska stå upp, t ex när det finns en uppenbar risk för att anfallaren inte avslutar med nästa tillslag. Men Wahlström stod kvar, som en stenstaty. I Halmstad parerade han ett skott med ansiktet och två andra med bröstet. Normalt sätt skulle han tagit ett par snabba steg ut mot skytten och gjort sig stor, fått ner bröst och armar (och minst ett ben) så att de täckte målet. Men Wahlström stod kvar, nära linjen.

Mot Malmö hade Daniel Larsson två frilägen. Daniel Larsson avslutar som en debuterande mittback. Det är långsamt, omständligt, ser klumpigt och orutinerat ut. Ungefär som han fick ångest med bollen under kontroll i straffområdet – han vet att det troligen går åt helvete.

Vid båda gångerna stod Wahlström kvar. Raklång –  tre,fyra meter från linjen. Som om det troligaste alternativet av avslut var en lobb från straffpunkten eller att Larsson skulle springa in i målet med bollen på huvudet. Det hade räckt med att rulla boll vid sidan om Wahlström med Larsson klarade inte ens det.

Så varför denna stelhet, denna ovilja att kasta sig? Wahlström visade nämligen i Halmstadsmatchen, och mot Gais på Stadion, att han även kan gå ut och bli stor och gjorde därigenom några mycket bra räddningar.

Jag har svårt att finna en förklaring till beteendet. Ja, annat än den enkla svaret att skylla på Kjell Frisk,  målvaktstränaren i Djurgården. Fast om hans kunnade, makt och auktoritet vet jag nada. Jag vet att han själv var en ganska duktig men kortväxt målvakt i klubben.

Kanske sitter det någon traumatiskt chipp (inte chips) kvar i hans bakhuvud?  Eller en kollision med en utespelare? Eller är det DIF:s dåliga ekonomi som är orsaken. Kjell är nämligen inte enbart målvaktstränare utan också gräsvaktmästare på träningsanläggningen. Han kanske inte vill ha merjobb med nedslitna gräsytor?

Jag förstår inte varför man inte gör något åt problemet. Fast samtidigt är det nu så många och stora problem i Djurgården och ingen verkar vilja kunna göra något åt dem. Utom styrelsen.

Och de är minst lika passiva som sina målvakter.