Danmark och sköna förlorare

Dansk fotboll är ett fett antiklimax. Ungefär som om H C Andersens fula ankunge verkligen var ful. Och ändå kunde bli en framgångsrik men olycklig ledarsvan. Eller tänk sagan om Askungen; den som vunnit allting förlorar och den som förlorat blir vinnare.

Danmark är ett litet, yndigt land som under tio, tolv år fick fram exceptionella fotbollstalanger och inte vann någonting överhuvudtaget. Ja, utom all världens fotbollshjärtan förstås.

Från 70-talets bollmagiker som Henning Jensen i Borussia Mönchengladbach, över Alan Simonsen i Barcelona till ”firserdrengarna”, favoriterna som kollapsade i kvartsfinalen mot Spanien i VM-86. Man tjusade världen med ”flot spel”, extremt tekniska och ölpimplade lirare som kunde leverera plus två, tre grovarbetare som skötte skitgörat. Man behövde inte ens en riktig målvakt.

När ölen tog överhanden, eller som Michael Laudrup vägrat spela under den nye, ytterst mediokre förbundskaptenen. När man tvingades ställa upp med åtta renhållningsarbetare och Peter (Boleslaw) Schmeichel, när man inte ens var kvalificerade  – då vann Danmark!

Laget spelade tråkig fotboll och har faktiskt aldrig varit speciellt älskade. Respekterade för att de vann men smått föraktade för att de förvanskade nationalidéen om att spela flot och förlora.

Lagkaptenen för Firserdrengarna var Morten Olsen och hans lag kallades ”Olsenbandet” efter den charmiga men ständigt misslyckade förebilden för ”Jönsson-ligan”. Han kunde hantera dialektiken extrema talanger och ledarroll. Åtminstonde någorlunda. Nu är Sickan dansk förbundskapten för att han misslyckats som tränare på klubbnivå.  Och han hade misslyckats även med landslaget ifall Danmark inte haft oerhörd tur i några av höstens VM-kvalmatcher.

Hans första jobb var i föräldrarnas färgaffär i Vordingsborg, invid motorvägen mellan Köpenhamn och Rödby.  Olsen är bra på att måla upp kulisser. Han hanterar dilemmat flot fotboll (utan finess) med kravet på resultat genom att ställa upp 4-3-3 vid avspark, backa tillbaka, försvara med spelare som inte kan försvara och hoppas det lyckas.

Jag är övertygad om att den danska VM-kvalsagan får ett abrupt slut på lördag. Klockan har slagit tolv och pressen kommer kasta sig över laget – trots att de fortfarande kommer leda gruppen, trots att de enligt dansk symbolspråk är ”föraren i den buss som snart lämnar hållplatsen”.

Det finns en fantastisk dokumentär som heter ”…og det var Danmark” som berättar hela den här märkliga, sorglustiga sagan. Från en förbundskapten på halvtid som resten av året var pubägare i Gambia till det där, inte alls förlösande utan traumatiska EM-guldet 13 år senare.

Och HC Andersen själv, sagofarbron alla älskade var ju i verkligheten en djupt ensam och olycklig man som aldrig vann det han ägnade ett helt liv åt att beskriva.

Det är ett helvete att vara framgångsrik dansk!