Guldklocka till Lasse!

Det är inte Henkes fel, eller Källströms eller Mikael Nilssons. Egentligen. Lagerbäck gjorde vad han trodde var rätt, Lagrell ville blott försäkra sig om ännu en ekonomisk storvinst (slutspel) på minimalt insatt kapital ( tränare som kräver fickpengar i lön).

Skulden till det fiasko som svensk A-landslagsfotboll numera utgör bör läggas på svenskt arbetsrättslagstiftning. Alldeles speciellt svårigheten och den traumatiska rädslan förknippad med att byta jobb.

Det är naturligtvis bra att anställda inte kan få sparken hur som helst men det har en förfärlig biverkning; i Sverige vill man vara livstidsanställd. Oavsett om man hur jävla dåligt man än  mår på jobbet så hänger man kvar eller går in i väggen på deltid.

I Danmark byter folk jobb som de byter politiskt parti. Ungefär tre gånger så ofta som svenskar. Där finns inte samma arbetsrättsliga skyddsnät vilket gör att danskar hittar ett annat jobb om de av en eller annan anledning inte mår bra på jobbet.  Förutsatt att det finns nya jobb. Och under alla omständigheter – det är bättre att vara arbetslös av egen fri vilja än av att man gått in i väggen, inte vill riskera sämre penison eller inte vill flytta från t ex Norrland.

På ett vis är Lars Lagerbäck en modig man – han har gjort resan från Ånge till Stockholm. Han började jobba på Fotbollsförbundet och liksom de alla flesta där kommer han också pensioneras där. Efter typ 40 års trygghetsanställning.

Problemet är alltså att vi byter förbundskaptener i fotboll alltför sällan. Efter att de ”peakat” ska de bort. Men så gör man inte i Sverige. Lagerbäck har suttit minst två år alltför länge. Alla de gånger laget segat sig vidare till slutspel efter att motståndarna missat massor av chanser sägs det bero på bra försvarsspel. När Sverige själva bränner chanser mot Danmark på Nationaldagen förklarar Roland Andersson det med att ”så är fotbollen”.

Anställningstryggheten har ju gått så långt att överåriga spelare som inte presterar får vara med trots att de varken är i form eller kan spela på rätt plats. Nej, jag tänker inte i första hand på Henke utan på Chippen, Mikael Nilsson, Mellberg m fl.

Jag är rädd för att Jörgen Lennartsson tänker samma sak –premierar lång och trogen tjänst i U-21 före ett sprudlande offensivt spel; med de unga och på ett eller annat sätt osvenska talanger som finns på bänken. Så om Jörgen fegar och målsättningen inte förverkligas ska han gå, snabbt – och INTE sparkas snett uppåt!

Det finns ett annat, tyngre bevis för Lagerbäcks otillräcklighet – hans mentala hälsa. Alla vittnar om att privat är Lasse rolig och spontan och Gud vet vad. Offentligt är han ofta sur och tvär och har han knappt presterat ett leende sedan Danmark 2-2 2004. En människa som uppenbarligen mår så dåligt på jobbet bör byta arbetsuppgift.

Byt ut, börja om!

Hade jag varit Lagrell hade jag bett Lasse rensa på kontoret i morgonbitti, låtit Roland leda laget på onsdag och haft klart med en ung, ambitiös, och gärna utländsk landslagsmanager före månadens utgång. Med en fet resultatbaserad lön och ingen anställningstrygghet.

Tommy Svensson satt två år alltför länge. Laban Arnesson satt för länge och Åby Ericsson borde väl ha ersatts typ fem år innan han pensionerades. T o m  Nisse Andersson satt för länge även om man aldrig riktigt hann sätta sig.

Den ende som försvann i tid var Olle Nordin och då enbart för att han bröt mot svensk praxis och sa upp sig själv i hopp om ett bättre kontrakt. Annars hade han garanterat suttit två extra år och varken EM- eller VM-framgångarna hade existerat.

Det enda undantaget är Tommy Söderberg. Han läste av och beslöt sig för något så osvenskt som att ägna sig åt det han verkligen ville.

”Gärna medalj men först en rejäl pension”, hette de vinnande ATP-förespråkarnas slogan i folkomröstningen i slutet av 50-talet. Numera får man inte medalj, framförallt inte Lasse Lagerbäck. Ge mannen hans guldklocka och hans halva bonuspension och låt honom fördriva tiden med något han är bättre lämpad för år 2009.  Helst norr om Dalälven.