Om lagkaptenen och bristande auktoritetstro i svensk fotboll

Kim Källström vs Zlatan

Så har det framställts i massmedia. Det är fel. Det är en simpel spelare vs Lagkaptenen. Och Lagkaptenen vinner varje gång.

Efter Danmarksmatchen tog jag upp Källströms attitydproblem. Det accentuerades i Göteborg mot Malta.

Kim Källström borde glänst i sin gamla hemstad. Det gjorde han inte. Visst nickade han in en boll i tomt mål, hade några läckra crossbollar, plus ett snyggt avslut med högerfoten i straffområdet.  Alldeles för många gånger var det dock slappt och likgiltigt. Han gick in halvhjärtat i pressen, förlorade närkamper, låg fel i position. Han slog dessutom den där usla frisparken i slutsekunderna av första halvlek. Den som kunde blivit en moralhöjare före paus men fick nu busvisslingarna att eka ända in i det svenska omklädningsrummet.

I Sverige är lagkaptenens roll ofta förbisedd. Han är omklädningsrumsäldste. Handskakaren, myntväljaren kanske tränarens vasall på plan.

På kontinenten är han klubbens ansikte utåt. Han representerar den i alla officiella sammanhang och åtnjuter stor respekt. Överallt. Hans uppgift är att få spelarna att göra så som tränaren vill, han skall styra upp bråk, ändra felaktiga attityder, få spelarna att ge max. I Afrikansk fotbollskultur har lagkaptenen t o m rätt att handgripligen och godtyckligt straffa spelare.

Jag tror Henrik Rydström är en sådan ledare trots att han förmodligen inte misshandlar brassar. Även Markus Lantz verkar vara det. Zoran Lukic körde över Markus Johannesson och underminerade hans auktoritet när han bänkade sin lagkapten. Det är en orsak till att Djurgården underpresterat och fallit igenom moraliskt, mot bland annat ICA och Trelleborg.

Jag tror att Daniel Andersson är mer av utmärkt vinnarskalle än rätt ämne som lagkapten. Åtminstone på plan. Där är han alltför tyst och timid, för mycket lillebror. De pungkulor som efterlysts i MFF sitter inte mellan Daniel Anderssons ben. Inte ens när Pontus Wernbloom sätter dubbarna i hans lår ( upprinnelsen till ICA:s 2-0 mål) rör han upp himmel och helvete. Han reagerar inte som en lagkapten utan som vinnarskallen – spänner blicken i gräset, håller käften och tuggar vidare, om möjligt än mer frenetiskt. Hans storebror däremot hade, och har, utmärkta ledaregenskaper.

Under inga omständigheter ska någon offentligt ifrågasätta lagkaptenens auktoritet. Inte ens tränaren. Det är en fundamental regel.

Efter Zlatans första match som kapten går Källström ut i pressen och bagatelliserar Zlatans jobb med att kontroverserna handlar om att ”Zlatan ville ha en passning där och jag slog den på ett annat sätt”.

Därmed ringaktar han Zlatan och brister i respekt för sin lagkapten.

Jag tycker Zlatan visar stort tålamod, och stor psykologisk och fotbollsmässig insikt, när han förklarar, inte avfärdar, kritiken med att Källström spelat för mycket vänsterback.

Ifall Sveriges bästa vänsterfot fortsätter att underminera lagmoralen ska den naturligtvis inte längre ha en plats i blågult.