Min EM-debut!

Det är inte stjärnorna, hotellen eller lämningstiderna. Det skrivande sportjournalister pratar om inför stora turneringar är UEFA/FIFA och ackreditering. Alla suckar, alla beklagar sig, alla berättar den ena Infernoliknande anekdoten hemskare än den andra.

Själv har jag just debuterat; Italien-Serbien i U21-EM på Olympia i Helsingborg.

Speciellt kul eftersom jag också såg min första Allsvenska match här och HIF:s målskytt var blott ca 165 cm lång och hette Bosse Johansson, från Allerum som jag visste var det låg!  Är man sex år gammal känner man sig befryntligad då.

Jag och bänkgrannen Erik Niva  pratade mycket om längd eftersom juventusreserven Giovinco ”stod ut” i första halvlek. Han är listad på 164 cm. Jag drog till med Alain Giresse, Erik nämnde Barry van der Arle och en annan fransman i samma generation som Giresse. Så höll vi på. Jag borde nämnt Chelseas historiskt kortväxta tremannaanfall från mitten av 90-talet där ingen var över 175 cm.

Glömde Chelsea! Och ”Garvis” Carlsson naturligtvis. Ingen av oss kom heller på en svensk landslagsspelare under 170 cm.  Niva nämnde Brolin men jag tror det är en optisk synvilla – ju mer på bredden han växer desto kortare verkar han bli.

Fast korta fotbollspelare är en annan historia. Kapitlet UEFA och strul är långt, enligt mina kollegor.

Själv ansökte jag blott fem dagar före den första deadline i maj. Fick ingen bekräftelse men hörde av kollegor att inte heller de fått sin ackrediteringsansökan bekräftad. Dessutom hade UEFA skjutit fram deadline till den 5 juni.

Den 3 juni fick jag av kollegor veta att deadline nu var 10 juni.

Dagarna gick!

10 juni passerade.

Den 11 juni fick jag två mail som bekräftade att min registrering hos UEFA nu var godkänt och att jag kunde söka ackreditering på deras hemsida.

Klickade mig med viss upphetsning dit bara för att finna att deadline var dagen före.

Svor!

Svor igen.

Skrev sedan behärskat mail och uttryckte min besvikelse över kontakten och framhöll att jag skrev för en stor dagstidning.

Dagen efter fick jag ett mail om att jag nu hade ackreditering. Jag skulle bara bekräfta ditt och datt och sedan var mailtrafiken i rekordfart. Snabba, bra svar. Hela tiden!

Fick trycka ut ett papper. Körde till Helsingborg där pressparkeringen flyttats från Olympiafältet till IH:s egen p-plats. Med endast Eric Grates fontän mellan min bil och insläpp. Lyx!

Närliggande ackrediterings utlämnande och sedan en skog av vänliga människor i blå kortärmade skjortor som stirrade en på övre delen av magen varefter de log och pekade med hela handen ut den väg man redan beträtt.

Logen vid presskonferensrummet hade blivit den skrivande pressens arbetsplats. Baguetter med rostbiff, (väldigt tunt och lite) obegränsad tillgång på vatten och sponsorläsk plus en ”kaffehink” som Jesper Hüssfeldt råkade välta ner, twice! Och han bad om ursäkt varje gång. Äpplen, päron, lakritschokeladen från Marabou vet jag inte hur den smakade. Rensade fat av något jag inte vet vad, trots att jag var där tre kvart före avspark.

Pressläktarutrymmet har fördubblats. Och fått små blåblommiga tunna tygfobral över plasten. Men de nyuppsatta borden var fulla av damm. Och inga elektriska kablar dragna.

Sedan blev det match med en del roliga incidenter. Och bra fotboll. Och det var verkligen roligt att tjata taktik och kuriosa med Erik. Han var väldigt väl påläst!

Allt flöt bra ända tills det var dags för presskonferens.

Jag hade en lämning på slutsignalen, det blev inte så jättebra. Serbien var väldigt bra sista 20 minuterna och borde vunnit så jag var tvungen att skriva två parallella texter. Och kom inte på någon kort, klatschig ingress.

Texten till rutan om bl a fans zoner, resultat matchens lirare med mera som jag skulle lämna efter en timmes spel fungerade dock; det blev verkligen 0-0, precis som jag spelat på hos Svenska Spel till åtta gånger pengarna, Italiens båda mittbackar var grymma och räddade det fega  ”Gli Azzuria”!

Matchen tog slut 22:36, jag skickade 22:37 och 22:43 låg texten på nätet. Berikad med världens längsta ingress. Jag hoppas det inte såg ut så i papperstidningen.

10-15 minuter efter matchens slut skulle tränarna komma. 20 minuter efteråt kommer Pierluigi. Jag snappar det mesta av hans italienska men han bara kläcker klyschor. Och översätterskan från italienska till engelska kunde nästan inga fotbollstermer. Det var enbart löjligt!

Ridå Italien och kanske kan Slobodan säga något från det nybyggda, upphöjda podiet? Före oss är dock TV, och radio. Så Slobodan dyker upp cirka 35 minuter efter slutsignalen med matchens officielle lirare ( det blir alltid någon som a. Gjort mål eller b. Dribblat mycket och slagit snygga passningar).

Tolken är också serb och vill bara berätta om spelaren. Tolken kan fotboll men inte så mycket engelska. Eller snarare, inte tillräckligt mycket engelska för att det ska bli intressant.

En serbisk journalist, som nonchalant nästan halvligger på stolen, ställer en lång fråga. Han får ett oerhört långt svar. Typ fem minuter. SEDAN är det tolkens tur. Han sprutar klyschor i en minut och tvingas upprepa sig eftersom ingen förstår vad han menar.

Meningslöst. Är tränarna så trötta att de bara vill avsluta så fort som möjligt eller är det så här det är? Frågor som enbart får odugliga svar?

Då går jag. Skriver in två citat i den omgjorda texten och skickar. Tre minuter försenad eftersom jag tvingas starta om datorn då jag blivit utloggad p g a av all väntan.

Lämnar, ringer och pratar med en förbannad redigerare men det är inte mitt fel. Den här gången. Packar ihop medan kvällstidningsreportrarna just börjat skriva och småsnackar fram ideér och textanalyser. Märker sedan att det börjat regna. Väderlekstjänsten hade lovat övervägande klart men kallt väder.  På vägen ut till bilen forsar regnet ner. Vem fan hade gett det skyfallet ackreditering?