Fotbollsrevolutionen

”Det moderna Irans historia kan berättas genom den iranska fotbollen”, skriver Franklin Foer i sin bok ”Fotboll förklarar världen – en (osannolik) teori om globaliseringen” (Ordfront-06).

Till skillnad från många av grannar är iranierna inte enbart passionerade fotbollsälskare, de har också varit det i drygt 70-80 år.

Det började med Riza Shahs av britterna sanktionerade statskupp 1921. Han satsade på fotboll som en symbol för västerländskt kultur och fysisk fostran. Snart kom fotboll att bli en av de främsta symbolerna för denna modernisering.

Naturligtvis fick fotbollen lida när ayatollorna tog över makten 1979. Efterhand har förhållandena moderniserats. T ex har de prästerskapspoliser som infiltrerade läktarna och försökte få supportrarna att skriva islamska slagord istället för att heja sina lag försvunnit.

Kvinnor får dock fortfarande inte gå på fotbollsmatcher men det har hänt att kvinnor stormat kravallpolisens linjer och i tusental slagit sig på nationalarenan i huvudstaden.

När jag nu läser om hur demonstranterna i Teheran inspireras av att spelarna i första halvlek i VM-kvalmatchen mot Sydkorea borta bar oppositionens gröna armbindlar gråter jag nästan av rörelse. Fotboll kan vara helt jävla fantastiskt, fotboll kan vara en domkraft för mäktiga politiska förändringar trots att den är så konservativ i sig.

Att Sydkorea kvitterade i den andra, armbandslösa, halvleken är en annan sak.

Vill varmt rekommendera Foers bok där han beskriver fotboll och politik i tio, elva olika essäer från världens alla hörn. Jag läste den när den kom ut i USA, skrev entusiastiska anmälningar på bl a ett dussintal svenska kultursidor och övertygade Ordfront om att ge ut en översättning. Ordfront tyckte t o m att min beskrivning av Foer som ”fotbollens John Pilger” var så träffade att de citerade mig anonymt på skyddsomslagets insida…

Ps Franklin är f ö äldre bror till den skönlitteräre författaren Jonathan Safran Foer