Kval är kul

På den tiden jag var en fattig kulturskribent brukade jag ofta hänga på Båstads kvalturnering. På gamla Bana 2 och 3 dök okända 16 åringar upp och chockade de gamla ryggsäcksproffsen. De som spelar kval har en helt annan desperation i sitt spel. Antingen av tvång eller ofullkomlighet. Bristerna är tydligare, likaså var styrkan ligger. Den kampen, mellan det man vill och det man endast kan, är alltid lika fascinerande i tennis.

Spelarna i gräddfilen, som inte behöver kvala, har råd att slappna av ibland. För de flesta av dem  är Båstad bara ytterligare en vecka på jobbet,  möjligtvis med för spelet förödande mycket party och blonda tjejer.

Kvalspelarna är antingen, som Björn Rehnqvist,  de som i många år väntat på ett genombrott eller unga, hungriga. För båda kategorierna betyder en plats i huvudturneringen väldigt, väldigt mycket mer än en vunnen match för den etablerade spelaren. Att gå in i turneringen är som att gå till final för den tillsvidareanställde.

För satt man nästan närmare än linjedomarna och vi var så få att en märklig känsla av exklusivitet infann sig. Tränaren, föräldrarna, nån ung orolig kvinna med barnvagn, nån kompis, förbundstränare och så vi – tennisnördarna.

I dagens genussolidariska Båstad går finalen i damturneringen samtidigt med kvalmatcherna på andra sidan vägen. På de mjuka, ganska dåliga nedre banorna. Och nu är är vi många hundra även om det är få som applåderar – de flesta verkar prata i mobiltelefon eller bar avar där, en slags alibiåskådare.

På bana 2 såg jag Ervin Eleskovic utklassa en av Sveriges förnärvarande högst rankade spelare, Björn Rehnqvist. Björn är säkert en utmärkt träningspartner eftersom han slår tillbaka alla bollarna men han satte under två set knappast fart på en enda. Björn returnerar, även om han ibland har en hyfsad backhand. Detta returnerande som enda taktik – det är tennis som återvinning eller rent av tennis som pant – har hållit honom ekonomiskt flytande i snart tio år på seniortouren. Otroligt. Det är faktiskt en anmärkningsvärd prestation. Ungefär som gamle Wilhelm Bungert, tysken som förbryllade Uffe Schmidt med att bara slå tillbaka bollarna. Bungert var född 1 april och gick en gång till Wimbledonfinal mot Newcomde. Enbart genom returnerandets osköna konst.

Ervin är en favorit. Han la femton stoppbollar och tio gick hem medan Björn stod kvar i glasskön. Ervin har en underbar slagrepertoar men har aldrig fått ett genombrott eftersom han inte kan hålla fast sitt spel. Det drar åt olika håll och stabiliteten, Björns enda riktiga tillgång, har saknats. Två kanonslag föregriper ett dåligt och så är ända poängen förlorad. Ervin hade, med bättre koncentration, kunnat vara topp 50 spelare i världen.

I går, lördag visade han en del, släppte i taget om spelet trots en usel början. Han möter som andra match på bana 3 Milos Skeulic. Milos var kul att se, även han lite annorlunda. Slog några gånger en dubbelfattad backhand på toppade bollar som början på en layup i basket. Och mot den tragiskt hårtslående Patrik Brydolf slog han en underhandsserv. Patrik stod som vanligt 3-4 meter bakom baslinjen, han är så lång, när serven kom. Och han hann fram, returnerade men Milos var snabbt framme och dödade.

Båstadveckans höjdpunkt är alltid på en söndag…