Maxtiotår

Parkeringsplatsen. Ifall man ville ha tag i Henrik Larsson fick man vänta på parkeringsplatsen. Jag stod där en gång och det var då jag mötte John Hartson, den förre celticspelaren som nu diagnostiserats med prostatacancer. En cancer som spritt sig både till lungorna och hjärnan.

Man överlever inte sånt!

Överlever gör dock mitt minne av John Hartson. Jag tyckte nämligen inte om honom. Han var långsam, lite småfet, såg inte passningsvägarna och gjorde aldrig sitt hemjobb. När motståndarna fått bollen slutade John röra sig. Visserligen nickade han in några mål och han var ganska resolut i boxen men han var nästan inte värdig att spela bredvid Henrik, tyckte jag.

Dessutom hade han skallat en f d celticspelare som jag gillade, även om det var i West Ham.

Så kom han där på parkeringen och killen bredvid mig, en av de mest tålamodiga parkeringssupportrarna jag någonsin träffat, sprang efter honom. Jag hade utvecklat en bild av Hartson utifrån han agerande på plan som innebar att jag trodde han var självisk, arrogant, girig e t c – at hans karaktär på planen speglade hans personlighet även utanför.

John såg inte ut att vara så besvärad av en supporter eller journalist som många fotbollsspelare bara måste försöka se ut som –  ungefär som om de tränade på sin arrogans vid varje möjligt tillfälle. Henrik Larsson är ett typfall.

John log. Han stannade och pratade med killen ett tag och sedan gick de småsnackande bort till hans bil som INTE var en dyr Merca eller BMW eller en SUV av senaste modell. Det var en lite halvgammal, helt vanlig bil. Jag var nästan chockad.

Supportern kom sedan fram till mig och jag frågade honom om John, var han alltid så där vänlig?

-Visst, svarade killen. Han brukar alltid plocka med sig saker och ge till oss på parkeringsplatsen. Jag har förresten fått hans gamla skor, två gånger och så berättade killen en lång historia som gick ut på att John Hartson var Celtics mest sympatiska spelare. Utanför planen.

Nu ligger han på ett sjukhus i Swansea och dör. Lance Armstrong överlevde ett liknande tillstånd men han hade en av världens bästa konditioner. Jag misstänker att John, sedan han la av och spela, för drygt ett år sedan inte har skött sin kropp lika väl. Och han uppvisar den där brittiska fotbollsmentaliteten att man inte ska gnälla över att det gör lite ont här och där utan bara köra på. Tills huvudvärken blir alltför kraftig och det visar sig att man är döende.

Jag är inte katolik men man ska inte döma hunden efter håren. John är en bra människa och jag får be så mycket jag vill – utan att ens var troende. Det kan aldrig skada. Och John Hartson behöver allt understöd han kan få!