Grandezza vs värsta Brüno-idioten: Båstadstennisens bästa match är redan spelad

Tennis är extremt konservativt. Med sina klädförordningar, sina viktorianska poängtal och…   …ja, det är väl bara det egentligen, skriver jag medan en lätt rodnad utbreder sig på fingertopparna.

Att ingenting förändrats i tennis beror kanske på att det mesta faktiskt var bra redan från början, för ca 140 år sedan. T o m genusmässigt är tennis en i jämförelse klart progressiv kraft eftersom tjejerna fick vara med från första serv, man spelade tillsammans i mixed och tennis betalar tjejerna lika mycket som killarna ( när man väl började ersätta spelarna ekonomiskt efter 1968 – innan dess var det enbart pokaler och svarta pengar i den vita sporten).

Själva tennisen; planen, räknesättet och idén om en måttlig, kontaktfri sport för gentlemannalika varelser fungerar än i dag. Ja, faktiskt bättre än någonsin med ett överflöd av reklampauser, synliga, brunbrända överarmsmuskler och fotomodeller i nån slags alibin till kjolar (slut på uppräkningar nu, nästan).

Det enda som förändrats är väl det gentlemannalika. För att en sport ska bli riktigt stor krävs tydlig rollfördelning. Och bra casting.  Förutom de nödvändiga; vackra, sexiga och citatvänliga krävs även goda och onda. Det är därför golf aldrig blir riktigt stort – den saknar riktiga rötägg. Det är därför damernas golftour, tillskillnad från t ex världscupen i skidskytte, anställt en proffsstylist 24/7.

Golfsamfundet har så mäktiga förkunnare att det helt enkelt inte går att göra karriär genom att fimpa på green, armbågstackla motståndarens caddie eller slänga den nyknäckta puttern rakt in bland publiken.  Golf är inte en sport utan en modern semireligion.

Tennisen har inte varit riktigt stor sedan John McEnroe bad sin sista domare att dra åt helvete. Men det finns ljus i mörkret, eller snarare det finns mörker i center courtens ljus.  I torsdagskväll förnam jag tennisens framtid.

Här skulle jag vilja skjuta in några häftiga tyska svordomar men eftersom de enda jag kan kommer från barndomens krigsserietidningar ( jag älskade ”Spion 13”) och att jag inte tror man längre skriker ”Donnerswetter” och ”Achtung” får jag nöja mig med att sammanfatta det i: Daniel Köllerer!

Han är en 25-årig, typ 75:e-rankad, österrikisk idiot som efter en lång karriär av mobbing och dåliga resultat nu äntligen nått eliten och tillsammans med en spansk gentleman skapade Båstadsturneringens i särklass bästa match. I torsdags. När alla hade gått hem efter Vinciguerras seger. Beklagar om ni just nu sitter och skular i väntan på måndagens final  men den kan aldrig bli hälften så bra som matchen mellan Fernando Verdasco – Daniel Köllerer.

Verdasco spelar tennis som FC Barcelona skapar fotboll – ohämmad vackert, rationellt, fantasifullt och framgångsrikt, han är nu åtta på rankingen och avancerar stadigt.

Köllerers  taktik var att dra ner på tempot och få Verdasco ur balans genom ständiga avbrott och väntan. På bollarna skulle han kontraslå på spanjorens projektiler. Så lika fort som det gick på planen gick det långsamt mellan bollarna.

Denne Båstadstennisens egen ”Brüno” svor och slängde racketar. Redan under uppvärmningen. Sedan ökade han kvalitén på fördröjningstaktiken genom att gå och kolla alla nedslagsmärken. Han satte sig bredvid en linjedomare, han returnerade alla Verdascos felaktiga servar så att bollkallarna skulle få springa maximalt och krävde fram handduken mellan varje boll.

Sedan började matchen!

Han tog första set i tiebeak men sedan höjde Verdasco intensiteten. Spanjoren servade som en Guds eget åskoväder, världens kanske bästa forehand svedde alltid på någon linje och backhanden sköt ut som en pistong. Verdasco spelade världstennis men österrikaren höll sig kvar i matchen. Han måste ha spelat sitt livs tennis för han kontraslog ofta på de gula kulspruteskotten. Verdasco fick jobba för poängen men tog ändå andra set efter att Köllerer gett upp i slutet. Både verbalt och fysiskt.

Alla trodde nu Verdasco skulle vinna enkelt nu men Köllerer frustrade vidare – lika tapper under bollarna som patetisk mellan dem. Spelavbrotten blev allt längre, han kastade sig raklång och klagade på grus i knäet. Och på händerna och ryggen. Han bytte skjorta, han bytte rack för fjärde gången. Han hade inne läkarna två gånger och han fick matchboll men då, vid porten för Paradiset så chookade han fett och förlorade enkelt de avgörande bollarna. Han var för nära. Dessutom hade han börjat få kramp. Uppgav han.

Han påminde starkt om Horst Skoff;  en annan rödvit idiot som en gång avskedade sin tränare under en match. Efter att ha hamnat i stort underläge skrek han vänd mot tränaren på läktaren : ”good tactics you idiot- youre fired”!

SvD Jonas Arnesen vid min sida hade en annan uppfattning om Köllerer och gruset. När svenske domaren Mohamed Lahyani vägrade honom läkarhjälp för gruset blev Jonas arg medan jag fortsatte att ironisera över Köllerers trams och tyckte han borde visats ut för länge sedan.

Vi var helt oense och till slut flyttade Jonas – fast det kanske hade andra orsaker.

Efter tre timmar var Köllerer så nära målet men också många krampattacker ifrån det.

Han leddes tillbaka till spelarsoffan av en läkare och en massör vid 5-5 och deuce i egen serve och när han haltade upp ur den låg han under 6-5.

Verdasco höll sig lugn under hela matchen och servade nu genant enkelt hem segern. Köllerer försökte knappt returnera. En drygt tre timmar lång föreställning i extrem österrikisk exhibitionism var över.

Vi få i publiken jublade, kombattanterna skakade hand vid nätet och småpratade lite extra om ditt och datt innan de mycket hövligt tackade domaren för god match.

Dagen efter fick Verdasco kramp redan efter några game och förlorade kvartsfinalen stort mot beskedlige argentinaren Juan Monaco.

En intressant detalj var att i tidningen dagen efter gick även Sportbladets Stefan Holm till attack mot Mohamed Lahyani för att han inte låtit Köllerer få vård. Men eftersom österrikaren redan fejkat till sig vårdbesök tycker jag det var rätt. Även om han förlorade matchen på det. Holm påstod t o m att publiken älskade fightern Köllerer men naturligtvis var buropen och de sarkastiska kommentarerna, givetvis var jublen efter varje boll spanjoren ensidigt vann riktade mot pajasen från Österrike.

Så efter en av de bästa och underhållande tennismatcher jag någonsin sätt är nu alltså frågan –  i en sport där aktning och respekt är så viktig, varför låter man en spelare skymfa domaren i tre timmar? Varför låter man honom skymfa publiken i tre timmar?  För att inte nämna motståndaren.

Köllerer var ”too much”.  Hade han uppträtt så här på t ex en fotbollsplan hade han fått två gula redan före första servgamet.  Jag förstår och respekterar den moderna sportunderhållningens grundprinciper men borde det inte finnas någon slags gräns, eller rak linje?

För fler Köllerer historier ( innefattande såväl cancerdöende mot och Andreas Vinciguerra) läs den här utmärka ESPN-featuren:
http://sports.espn.go.com/sports/tennis/columns/story?columnist=tandon_kamakshi&id=4141101