Jay Anderson 1952-2009

Han log ofta vilket bara det var närmast unikt för hans profession. Hans tålamod gjorde att han ofta väntade en sekund eller två innan han svarade, eftertänksamt, på frågor som kanske inte alltid var så intelligenta. Dessutom talade alltid ganska tyst, lågmält, utan stora gester. Faktum är att jag inte kan påminna mig höra honom skrika, vilket han säkert ändå gjorde någon gång – han var ju ändå basketcoach!

Jay Anderson avled i lördags att ha kämpat mot en hopplös cancersjukdom. Han blev 56 år gammal och med tanke på hans yrke borde han varit väldigt högljudd och tagit stor plats. Men det gjorde han inte. Varken som coach, spelare eller människa.

Jag imbillar mig att Stanley Jerome Andersons livsfilosofi var att göra andra bättre. Som spelare såväl som coach. Han var komplementspelare i det Boston Celtics som vann NBA 1976. När han kom till Sverige fyra år senare borde han varit stjärnan som tog alla skott och gjorde många poäng. Men Jay Anderson var en lagspelare. Han spelade hellre defense än anfall, passade hellre än sköt. Därmed inte sagt att han inte kunde göra massor av poäng – han tyckte bara det var meningslöst så länge någon kunde göra det bättre. Och det kunde alla som fick ett pass av Jay.

Jag kände inte honom privat, jag har aldrig spelat med honom, andra kan bättre vittna om de sidorna. Min far, som var ordförande i Helsingborg och värvade honom till klubben i början av 80-talet berättade dock att det var en av de trevligaste och mest intelligenta av alla basketspelare han känt. Jag är säker på att alla andra som mötte honom under hans nästan 30 år i Sverige upplevde samma sak.

På senare år träffade jag honom ofta som basketjournalist. Han hade alltid tid, ljög aldrig, förhävde sig aldrig och hittade aldrig på dåliga ursäkter för att lura mina mindre basketbemedlade kollegorna så som många andra coacher gör. Jag vet att en del tyckte att han var alltför snäll, att han aldrig fick de stora framgångarna som coach just för att han kanske inte var tillräckligt krävande, skrikande, straffande och domderande. Så som basketcoacher ska vara…

För mig var Jay Anderson en god människa med ett stort hjärta. Jag saknar honom och hans vänliga, nästan försynta leende väldigt mycket!