Krisen i svensk damfotboll II

Bandy-VM:s motsvarighet inom fotbollen, Dam-EM  har fått en fantastisk start. Tyskland besegrade världens åttonderankade nation, Frankrike, med 5-1. TV4 har slagit tittarrekord och Sverige har TVÅ raka vinster mot urstarka lag som Ryssland och Italien…

Jag blir inte så upphetsad av den här turneringen. Inte före Sverige möter Tyskland – rimligtvis den enda nation som Sverige kan ta stryk av utan att skämmas. Fast när det gäller Dennerbys landslag vet man inte så noga.

Jag har följt dem ganska väl. Från en helt ointressant kvalmatch ( alla damkvalmatcher är ointressanta) mot Portugal i Trelleborg för över tre år sedan,  över de senaste turneringarna som varit av förhållandevis hög kaliber med flera jämna matcher. Och Sverige har varit usla. Delvis beroende på att de saknar spelsystem. Nu var det inte så himla klart under Maria Domanski-Lyfors ledningen heller men spelarna visste i alla fall sina roller.

När man ser Dennerbys lag får jag en känsla av att det inte finns ett tydlig spelsystem. En idé, ja men ingen taktik som kan öppna upp eller stänga igen. Det känns lite som herrfotboll på den tid Dennerby själv debuterade i landslagen, 70-talet med Åby Ericssons beprövade spelsystem: ”in och ha kul grabbar!”

Det har också funnits en intern diskussion bland tjejerna om det här. Tidigare. I takt med alla framgångar har väl kritiken tystnat…

När det gäller, i den här turneringen, vill vi se ett svenskt landslag som slår snabba och bra passningar, som löper utan boll, som spelar hårt och nära på motståndarnas speluppbyggare, som när målchans ges satsar 100-procentigt och så en hel match utan målvaktstabbar. Tack!

Heja Lina!