Två kultklubbar skakar fotbollsfundamentet

Medan tysk fotboll har förpassats till satellitkanalernas absoluta bakgård (grym metafor), Eurosport 2, håller något fantastiskt på att utveckla sig i divisionen under Bayern, Bremen och de andra. En revolution, åtminstone efter fyra omgångar, skakar Bundesligan 2, Zweite Bundesliga.

I ledningen St Pauli, världens mest romantiska, relativa, toppklubb även om de spelar i brunt. På andra plats, Paulis motsvarighet i Berlin, 1:e FC Union Berlin. Båda obesegrade, båda totalt otippade och båda på något sätt dömda att inte ta sig upp till Autobahnbollklubbarna i Erste Bundesliga.

Det känns så i alla fall eftersom det är två föreningar som inte passar in bland hypen, och kommersen och den moderna fotbollsadministratörernas idé om supportrar som något nödvändigt ont.

OK, det är inte fullt så jävligt i Tyskland. Det är ganska billigt att gå på fotboll och det finns fortfarande ståplats. Zweite Bundesliga har ett genomsnitt som ligger betydligt över de i t ex Serie A ifall man räknar bort Rom- och Milanoklubbarna; 17-18 000 per match skapar bra atmosfär. Och alla klubbars supportrar hatar inte varandra. Det finns starka vänskapsband mellan många tyska supporterklubbar, även om man ligger i samma division så åker man på varandras matcher. Det är mig veterligen helt unikt för Tyskland.

Ja, Tyskland förresten. Hamburg är ju en egen delstat och många Paulianhängare anser sig enbart som medborgare i den fria republiken kring Reeperbahn. Det går många historier om hur Paulifans vid viktiga matcher i EM och VM, framförallt på hemmaplan, demonstrativt och extremt högljutt visat sin support för Tysklands motståndare.

Det är två förhållandevis hårt politiserade föreningar med stor supportermakt. Inte genom något beslut, eller aktieinnehav utan helt enkelt tack vare supportrarnas krav på självständighet och socialhistorisk medvetenhet. Paulisupportrarna fick t ex  i flera år på 90-talet slåss mot den dåvarande klubbledningens intentioner att sälja marken på centrala Millerntor och flytta ut till den blåsvarta HSV-bourgeoisie i förorterna.

Union spelar på gamla nedslitna Stadion An der Alten Försterei i Köpenick, i sydöstra Berlin, fd mycket DDR. Dessa två arenakonceptförnekande anläggningarna har ungefär samma sittplatskapacitet, d v s knappt 10 procent. Det pågår dock moderniseringar så de 1500 sittplatserna på ”Den gamla stadion vid skogsvaktaren stuga” och när renoveringen är klar ska den ta svälja lika stora åskådarmassor som Millerntor – 23 000.

De båda rebellklubbarna ( Pauli har en piratflagg som officiell supportersymbol) är dock själva essänsen av gammaldags supporterromantik, och begränsade framgångar som hör därtill. De är ungefär som världsfotbollens motsvarighet till Hugo Chavez och Evan Morales; inte riktigt comme-il-faut, mer något som hunden släpat in och vägrar släppa taget om.  Två relativa losers med brinnande övertygelse och cirka halva befolkningen bakom sig.

Naturligtvis leds Reeperbahnklubben av en före detta dragshowqueen – Corny Littman är förmodligen ganska ensam bög bland hermelinerna och definitivt den ende som driver två privatteatrar vid sidan om.

Det var också han, och supportrar världens över, som räddade Pauli från bankrutt i början av 2000-talet. Pauli hade också några tuffa säsonger till följd av ekonomin. Och vem anställde han för att få rätt på tragedin Pauli efter det ekonomiska Hadesvandringen? Jo, naturligtvis en Stanislavski. Fast inte Konstantin utan Holger!

Pauli har alltid samlat in pengar för välgörande ändamål ( precis som 90-talets systerklubbar, bland supportrarna: FC Barcelona och Celtic). När pengarna sinade 2005 startade man ”Viva con agua de sankt pauli” som stödde utbyggnaden av vattenledningar till skolor på Kuba. Klubben har också sektioner för  rugby, amerikansk fotball, baseball, bowling, boxning, schack, cykling, handboll, skittles, softball och bordtennis.

Taskig ekonomi har också varit Unions följeslagare. Under 1990-talet vägrades de flera gånger avancemang till Zweite Bundesliga p g a av sina usla affärer, eller brist på affärer…. Så sent som för tre säsonger sedan låg de i Division 4. Nu har de avancerat två divisioner på tre säsonger.

Rödvita Union spelade i början i hel blått, precis som de metallarbetare vilka förr utgjorde klubbens supporterfundament. Färgen finns i dag kvar i den Interliknande bortadressen. Det gamla smeknamnet ”Schlosserjungs” ( Metallarbetarna) kommer därifrån liksom den nuvarande slagordet: ”Eisern Union!” (Järn Union).

Sportsligt då, nja. Det tar vi en annan gång, det räcker väl med att de mirakulöst nog toppar Zweite Bundesliga. Och på samma något motsägelsefullt sätt känns det som om de för varje seger blir lite mindre romantiska, lite mindre ”Sköna förlorare” och mer riktiga tyska fotbollsföretag. Och om det så är så får det väl ske. Även romantikens gräns bör sättas vid förluster.