Endast elden kan rädda Hammarby och Djurgården

Hammarby ersätter Tony med Thom. Är det inte bara en tom gest för den trogna publiken?  Tony har haft urusla förutsättningar och i mitt tycke gjort ett bra jobb med minimala talangresurser. Då förutsätter jag att han i något kontraktsklausul tvingats ställa upp med Fredrik Söderström – Allsvenskans mest utpräglade rullatorlirare.

När andra lag värvar försvarare och defensiva mittfältare för att täta till ett läckande försvar köper Hammarby yttrar och anfallare. Alla verkar kunna dribbla. Ingen, utom Gerbrandt och Dahl, verkar kunna passa eller förstå vikten av att också springa åt det där andra hållet som inte ger applåderar och ståplatsramsor, bakåt alltså.

Ifall man byter tränare och kräver omedelbar effekt måste det vara någon som kan ruska om spelarna och få dem att prestera mer, psykiskt.  En vinnarskalle som smittar. Jag har ingen aning om Thom Åhlunds karaktär men jag utgår ifrån att om man är nära en tränares pensionsålder,  aldrig varit huvudansvarig för ett elitlag och bosatt i Nynäshamns skärgård så saknar man något, speciellt vinnarskalle.

Ur det perspektivet är Thom Åhlund ett val som enbart tillfredställer de få kvarvarande  kvasiromantikerna på Söder.  Jag hoppas av hjärtat att båda stockholmklubbarna stannar kvar i Allsvenskan, serien behöver dem, men frågan är om deras nuvarande tillstånd och oreda verkligen gynnar Fotbollssverige?

Med tanke på så dåligt som organisationerna i Hammarby och Djurgården fungerar vore nog det bästa att klubbarna tog ett eller två säsonger i Superettan för att sanera och bygga nytt. Precis som en åker efter ett antal skördar tappar sin fruktsamhet finns det bara ett sätt att ge den ny näring – bränn jorden!