Miraklet på Stockholm Stadion eller Sagan om målepileptikernas oförmodade anfall

I minst evigheters evighet, eller cirka fyrtio och en halv match in i årets allsvenska berättelse hade Daniel Larsson och Edward Ofere  tillsammans endast lyckats åstadkomma ett enda simpelt mål. Insnubblat av Larsson och dessutom under mystiska former skänkt av Mattias Thylander vid hans första besök på nya Swedbank Stadion. En slags inflyttningspresent ( eller ”återvinningsgåva”) av den f d MFF-aren en solig vårkväll i maj.

Nu var det nästan tilläggstid i första halvlek en svinkall septemberkväll på Stockholms Stadion (dessutom  byggd av helsingborgstegel) när en blundande Edward Ofere står och alibinickar vid straffområdesgränsen. Han försöker sig ofta på det men brukar inte lyckas något vidare. Edward vet att osynlig sköld, som i ett dataspel, sitter framför målen och styr alla hans bra nickchanser långt utanför stolparna, ofta också ett par åtta, tio meter ovan ribban.

Den här gången träffar dock bollen huvudet helt OK, kraftlöst men ändå åt rätt håll.  Eftersom den markerade mittbacken tror att målvakten ska ta bollen och vice versa (det är en vanlig diagnos på bottenklubbar) är där till på köpet ingen i vägen. Skölden är upplöst. Bollen studsar så långsamt på Oferes huvud och mot ett övergivet mål att man hinner tänka och flashbacka en 30, 40 av säsongens mest givna målmissar innan bollen faktiskt studsar över linjen.

Det känns overkligt men är bara början på något närmast obeskrivligt. Så enastående overkligt att det endast kan återberättas i sagans form.

Man kan förledas tro att den lilla bollen bakom Dembo var startskottet men i sak förändrade det ingenting. Att, Daniel Larsson och Edward Ofere, de båda målsumparna av bibliska mått därefter gjort elva drömmål på tre och en halv korta kapitel beror inte på att Ofere fick den där bollen i huvudet.

Jag tror inte heller det hände något speciell i omklädningsrummet på Stockholm Stadion. Spelarna bytte tröjor. Någon, säger inte vem, bytte strumpor.  Man sörplade lite energidryck så där långsamt så att den skulle räcka hela pausen så man slapp tänka på allt det jobbiga. Rolle var lite gladare än vanligt eftersom det var oavgjort på bortaplan. Men, i ärlighetens namn, det hade varit hemmalagets halvlek.

Orsaken till de båda målepileptikernas kommande anfall har en helt annan orsak. För den enda förändringen som verkligen inträffade den halvleken på Stadion var att Tony Ernst kom ut ur den himmelsblå garderoben.

I Canal + Studion gick han till hårt angrepp mot sportchefen Hasse Borg och närmast skrek, indirekt, ” nu får det fan va nock!”. Efter fem förlorade år kan han inte sitta kvar.

Däremot hade dåvarande ordföranden i MFF Support förtroende för styrelse och tränare. Expert Jens Fjellström lade till något om luften i Malmö och gräshoppor som ytterligare orsaker till missväxten i troféskåpet. Helt plötsligt var hela verksamheten, som spelarna och tränaren känner den, under hot. Innefrån. En av deras egna hade tagit bladet från munnen och sagt det osägbara.

Det gick en rysning av obehag genom de himmelblå fotbollskropparna där de satt där och som vanligt lyssnade på TV-analysen av första halvlek (Rolle är sedan länge ersatt av Jens Fjellström och Pelle Blohm – utan att de senare vet det).  Kallsvetten började strömma ner på omklädningsrummet golv och samlades i rännilar på väg mot en brun som det var stopp i, liksom alla Stadions allsvenska avlopp.

Så, plötsligt sattes någon slags kollektivt lagintellekt i rörelse och insikten slog dem som en Dani Alves-frispark rakt i flabben –  ifall nu världens trevligaste påg som ägnat huvuddelen  av sitt liv till att heja på oss utan att kräva något i gengäld, om han nu efter 41 år säger något sånt här, onämnbart, live i halvtid. Då, sa lagintellektet, är något verkligt fel.

Mer behövdes inte. Självinsikten, och målsiktet, kalibrerades blixtsnabbt och sedan dess är MFF ett av världens för närvarande mest formstarka elitfotbollslag.

Harmonin lyser ur pågarna. På presskonferenserna säger Roland Nilsson efter att i 23 omgångar konstaterat att ”spelarna har inget självförtroende” nu och nästan med ett leende att: ”vi har ett fantastiskt självförtroende”. Styrelsen myser, sponsorerna skålar, kommun är nöjd, ja alla som är viktiga för MFF är jätteglada igen och drömmer om nya guld.

Och  i ett hörn av betongläktarens fortfarande reducerade publikhav med en avslagen öl i handen står Tony Ernst tyst och fröjdas  av det fantastiska skådespelet. Föraktad, avpolleterad och bespottad. Han, bara han förstod vad som krävdes, vilka offer som var nödvändiga för att få MFF att börja göra mål igen.

Det mirakel som framtida fotbollshistoriker kommer kalla Ernsteffekten!