Det svenska missnöjets egentliga grunder Del 2

Ibland har Lagerbäck överraskat: som en timme mot Ungern borta eller i uttalandet : ”Vi ska äga Parken”.  Två gånger på tolv år – det är ett litet småsegt facit för överraskningar.

I går inträffade det bästa som kunde hända svensk fotboll – inget slutspel och vi tvingas bygga om. Förhoppningsvis med en visionär typ och fett ROT-avdrag. Visserligen förlorar Lagrell 30-40 miljoner kronor men svensk fotboll har chans att vinna en framtid. Det är inte illa.

Om matchen i går finns tre saker att säga:

Tony Gustafsson rules. Spontan, stor inlevelse, analytisk och utan dolda diplomatiska allianser till sv. fotbollspampar, domare och FIFA och spelare.

Det var en match med fruktansvärt få målchanser för att vara en match mellan två lag som verkligen ville vinna. Inte ens sista tio, med pensioneringshotet som en mindre jordbävning på bänken, gjorde Lasse, eller Roland, något riktigt radikalt. Som att kasta upp de båda utomordentliga huvudspelarna till tröga mittbackar på topp. Nej, bäst att lämna fyra spelare kvar vid mittlinjen och hoppas på Zlatans briljans.

Scenariot var nästan just det jag beskrev i bloggen 10 timmar före match. Källström och Svensson tvingades springa sig trötta i defensiven så de orkade inte upp och in i offensiva boxen. De blev så trött att de inte ens orkade upp och stöta på Jakob Poulsens och hans målskott.

I en anan text här skissar jag lite på vem jag vill ha som ny förbundskapten. Än mer akut är en förändring av försvarsspelet. Vi behöver nya mittbackar. Bums!

Björklund/Andersson  var inte heller de speciellt bra med boll men Jocke Björklund var väldigt snabb vilket ledde till att Sverige vågade ligga högt, kunde föra matcherna högt upp på motståndarnas planhalva och samtidigt återerövra bollen snabbt.

Matias Bjärsmyr är en snabb mittback. Det är därför han är given. Jag tycker han har en del osäkerhet i sitt spel men förhoppningsvis så slipas de bort med internationell erfarenhet. Bredvid sig  – en spelande mittback. Jag kan se tre spelare som har talangen men som ännu saknar det sista steget av rutin, pondus och självförtroende.

Andreas Granqvist  är äldst men alltför oprövad. Lite långsam men det är inget hinder här bredvid den förre jönköpingsbon Bjärsmyr. Och Andreas har bra spelförståelse och teknik.

Rasmus Bengtsson ser i vissa sammanhang ut som en ny Beckenbauer, så elegant och så lugn att det gränsar till arrogans. Men han har en tuff tid i ett konjunkturdrabbat Hertha Berlin.

Joel Ekstrand är kanske den största talangen av alla tre. Men saknar helt internationell seniorerfarenhet.

Gärna en ny förbundskapten men först ett nytt mittbackspar!