Den Lagerbäckska Paradoxen eller Blott Sverige svenska tränare har Del 2

Desto bättre Lagerbäcks landslag har blivit på att kvalificera sig desto svårare har det blivit – att kvalificera sig.

Paradoxens orsak är att Sverige i grunden är ett defensivt lag som har svårt att föra matcher, trots en av världens bästa forwards. Så länge vi fick möta ett par lika bra eller bättre lag i kvalgrupperna var det lugnt men ju bättre rankingen blev desto sämre motståndare fick Sverige och desto svårare fick Sverige att kvalificera sig.

Sverige var duktiga mot Portugal, liksom man var det mot Spanien i EM-kvalet för två år sedan. Den här gången förlorade Sverige 10 poäng mot lag man skulle vara bättre än. TIO poäng!

Alltså – den förbundskapten som tillträder måste ta itu med balansen i laget. Sverige är alltför baktungt (läs backtungt och bloggtexterna: Det svenska missnöjets egentliga grunder 1 & 2). Sverige måste spela fotboll mycket högre uppe på plan för att kunna utnyttja Zlatans fantastiska kvalitéer.

Jag har väldigt svårt att se att någon som är elev i den Houghtonska, Lagerbäckska skolan ska kunna genomföra det här paradigmskiftet. Det vill jag säga;  jag tror inte att Roland Andersson, Jörgen Lennartsson, Stuart Baxter Roland Nilsson, Roy Hodgson m fl  har något att tillföra.

De som är bäst på att förvalta offensiva idéer är latinska tränare. Jag vill ha en katalansk förbundskapten, eller holländsk men helst en sydamerikansk. Inte en brasse, jag tror helt enkelt inte de kan integrera sig tillräckligt snabbt i svensk fotboll. Vill också slippa nån från Uruguay för Sydamerikas Boisare kan inte spela offensiv fotboll men i övrigt; Vamos Señores Entrenadores!