Omdömeshuliganism eller Hur undermålig betygsättning urholar sportjournalistikens trovärdighet

Sportjournalistik och betygsättning – vem är det egentligen som pissar på vem?

Efter helgens match Valencia–Barcelona hade Sportbladets Erik Niva en bra krönika om hur många som övervärderar Barça just nu; de begär klubben ska vinna varje match 3.4-0 och göra granna mål.

Själv hävdar jag att Che borta alltid är en tuff match. 0-0 var OK. Jag har sett Barça blivit utspelade på Göteborgsgatan i Valencia många gånger.

Nästa dag sätter Sportbladets utsända ( alltså inte Erik Niva)  en etta på bland annat Leo Messi.  Argentinaren var inte genial men slet hårt, försökte och var bland de bästa i en mycket bra, hårt, jämn, ganska ruffig match i väldigt högt tempo. Han var definitivt inte värd sämsta betyget.

Som ett exempel på flera tokigt satta betyg.

Betyg är svårt att sätta. Speciellt om man är ensam på en hockeymatch och ska betygsätta båda lagen. Det är nästan omöjligt.

Två fotbollslag är inte fullt så svårt och har man bara ett lag så ska man kunna sätta rättvisa betyg.

Varför blir det då så himla fel ibland?

Jag tror, nej, jag vet att många som skriver om fotboll på sportsidorna inte har något öga för fotboll. Det går bra så länge man har en allmän uppfattning om matchen och kan låta tränare och spela värdera helheten.

Tyvärr gör de flesta inte ett skvatt för att förbättra sig eftersom begreppet fortbildning är närmast totalt okänd på sportredaktioner. Fortbildning räknas i den här machovärlden som ett svaghetstecken.

Ulf Roosvald berättade i samband med Lagerbäcks avgång att denne i början av jobbet kände frustration över de landslagsbevakande journalisternas bristande fotbollsförståelse. Han planerade en snabbtränarutbildning för journalister så att de kunde lära sig grunderna och göra ett bättre jobb.

Intresset var noll. Idag kanske det hade varit något bättre men fortfarande hade 90 procent av de som skriver fotboll och är i behov av utbildning aldrig vågat gå kursen.

Vart jag vill komma? Jo hit:

I går mötte Barça Kazan hemma och som ett av flera tokigt satta betyg fick Victor Valdés en fyra, näst högsta betyg. Barça vann avsluten 22-3 det vill säga motståndarna gjorde två mål på tre avslut.

Det första får Valdes delvis ta på sig eftersom han står en meter fel vid skottet från 35 meter. Han är helt enkelt lite nonchalant i ögonblicken före och under skottet och reagerar alltför sent.

Det andra är ett friläge snett utifrån och jag förstår inte varför inte Valdés går längre ut. Han är redan så långt ut så att motståndaren kan lobba men han är fortfarande sex, sju meter från bollen i skottögonblicket. Dessutom en dryg halvmeter fel i position.

Om man är delvis skyldig till två mål på tre skott kan man inte få näst högsta betyg! En etta, inte en fyra, hade varit relevant bedömning.

Det här är inte journalistens fel. Journalisten förstår inte fotboll men tidningen har tvingat henne att sätta betyg och utan hjälp eller understöd så gör hon bort sig. Men vad tjänar Sportbladet på det? Vad tjänar Sportbladet på att förnedra en av sina medarbetare?

Om nu inte Sportbladet också tycker att det var rättvisa betyg?

Det är, skrämmande nog, den mest troliga orsaken. Eller att redigerare och nattchef helt enkelt inte hinner bry sig – tempot är extremt högt på kvällstidningarnas sportredaktioner. Ja inte deadlines i sig, pressläggning ligger långt in på natten men det är få redigerare och väldigt många sidor att göra.

Tokigt satta betyg ges väldigt ofta även här i Sverige, om än inte så uppenbart fel som på Camp Nou. I Sverige kan journalisten alltid ta intryck av vad kollegor och tränare och spelare säger. Eller ringa en vän som ser matchen hemma.

Ibland har man redigerare kloka nog att påpeka direkta felaktigheter. Jag är stolt över att jag har haft sådana precis som jag ibland har haft redigerare och nattchefer som försökt övertala mig att ändra betyg för att passa den tillfälliga relationen till en viss spelare eller ledare  – det ser inte bra ut att en spelare får högt betyg men samtidigt kritiseras av krönikören.

Jag har frågat två chefredaktörer på två av landet största tidningar om varför man inte tar betygen på allvar.

De svarade ungefär samma sak. Betygen var en väldigt läsarvänlig parentes som gav många läsare vilka jämförde med sina egna bedömningar. Det gjorde inget att betygen är lite tokiga ibland – det gör bara läsarna mer engagerade.

Den teorin ger jag en överkorsad symbol!

Jag tror det tänkandet är förödande och urholkar förtroendet för sportjournalistik. Det vore bra om de som bestämmer på papperstidningarnas sportredaktioner tog ett ansvar för allt material och inte bara struntade i betygen.

Jag har en känsla av att många som kollar betygen i tidningarna inte i första hand gör det för att jämföra med sina egna omdömen utan enbart för att få bekräftat att sportjournalisterna är odugliga.

Alla – de misstrogna läsarna, de arroganta chefredaktörerna och de osäkra sportjournalisterna –  borde läsa Erik Niva  mer ofta.