Det epileptiska anfallet är över

Låt inte Rolle Nilsson stanna

Den där blöta drömmen när Eddie Ofere och Daniel Larsson gjorde mål på allt som rörde sig är förbi. Slut. Finns ej mer. Man kan banka deras huvuden i disken, skrika i deras öron, locka dem med fågelfrö, kalla dem Dolly men det händer inte så mycket.

Ja, utom med Daniel Larsson. Han har visat att i fall han får ytor stora som parkeringsplatser framför en backlinje så är han alert och snabb. Alternativt, han får någon som kan passa bollen till honom.

Roland Nilsson har ännu inte tillgodo gjort sig den kunskapen. Att forwards behöver passningar.

Ofere är Ofere. Han kan blir riktigt bra om fyra, fem säsonger. Det enda som motiverar hans existens i MFF:s startelva före år 2013 skulle vara att han till skillnad från andra offensiva spelare i MFF är lång och borde kunna nicka. Detta motsägs av det faktum att han inte kan nicka. Jo, jag vet han fick bollen på huvudet mot Djurgården men han saknar helt teknik och taijming. Och han löper fortfarande fel. Det är så mycket elementär forwardskunskap han inte tillgodogjort sig – ännu efter sju terminer i MFF.

En intressant sak är att utan denna totalt oväntade målorgie i september hade Roland Nilsson omöjligen kunnat sitta kvar på något annat än på en käpp ,väl inoljad och fjäderklädd, i höjd med Sege å.

Utan det sagolika målflytet hade MFF var där nere bland BP och HBK. Jag tror inte ens VD Pelle Svensson uttryckt sitt stora förtroende för Roland Nilsson då. Så skillnaden mellan att Nilsson sparkas ut och eventuellt får fullfölja kontraktet med ytterligare två säsonger är fem matchers målfest mot lag som inte brytt sig nämnvärt – undantaget Elfsborg och ett självdestruktivt Djurgården.

Det är precis som förra säsongen då MFF vann de sista sex matcherna och räddade en tränare men förlorade ytterligare en säsong.

När MFF nu inte har något att spela för borde klubben redan nu, ifall ine PA skall bli manager,  börjat leta efer en ny tränare – typ Norling, Pehrsson eller en gammal favorit: Aage Hareide. Antingen de eller en ung spansktalande tränare som betonar spelet på motståndarnas planhalva – inte att till varje pris hålla tätt bakåt.