Blott Sverige svenska tränare har Del 4

En förebild för svensk fotboll: Två invandrade bosnier, en dansk, en norrman, en tysk, en iranier och en född i Sundsvall. Bilden tagen direkt efter att vi förlorat seriefinalen i högsta serien i Malmökorpen i fredags, därav de allvarsamma leendena.

Det blir en svensk förbundskapten igen. Alla verkar vara överens om det, typ etta på listan över kravspecifikationer: pratar åtminstone hyfsad svenska.

Varför? Vad är så speciellt med svenska, eller svensk fotboll? Vad finns det för specifika värden att ta till vara? Finns det fortfarande något som är typiskt svenskt i svensk fotboll? Något som endast en svensk, svenskutbildade tränare kan bemästra?

Låt mig gissa? Pärmarna och dess frambärare? En av världen mest föråldrade landskampsarenor? En alldeles för stor inhemsk liga? Alltför många mittbackar, defensiva mittfältare? Rädslan för att släppa in mål som alltid överstiger modet att anfalla? Allmänrund hybris?

Om Sverige vore världsmästare och inte rankat typ 47:a I Europa hade jag förstått kravspecifikationen men eftersom svensk fotboll kört fast big time borde det var dags för ett paradigmskifte.

En tränare som kan tillföra svensk fotboll något, inte enbart försöka förädla det som redan putsats in i absurdum; laget, defensiven, de så kallade snabba omställningarna.

Inget är svenskt, inget är längre modernt. Sverige är inte ens speciellt bra på att vara Sverige längre.

Svensk fotboll i allmänhet och landslagen i synnerhet behöver inte fler förvaltare – vi behöver förnyare; utlänningar, mer arbetskraftinvandring!