Därför vinner Linköping allsvenskan

Linköping gör vad inga andra tjejer gör i Sverige – de spelar fotboll, inte damfotboll.

Malmö hade det bästa spelarmaterialet, Umeå hade några enskilda stjärnor men Linköping hade laget. Det gör seriesegern extra roligt, att Linköping vinner för att de är mer taktiskt drivna.

Jag tror svensk damfotboll behöver det – taktik.

När Pontus Kåmark i TV 4 sammanfattade varför hemmalaget var överlägset nämnde han inte deras höga press. Det är märkligt, det är en så stor skillnad jämfört med andra lag. Den lilla, centrala japanska mittfälterskan i Umeå sågs knappt till på hela matchen eftersom inga uppspel fastnade på henne. Bollarna gick över eller ut till blått inkast.

LdB Malmös sparkande tränare Jörgen Petersson menade efter fem tappade poäng mot toppkonkurrenterna att de inte vann för att han inte fick förstärkningar i somras när flera spelare var skadade.

Det är fullkomligt nonsens. Petersson har fått de spelare han velat ha: en knäskadad Linda Forsberg, en reservlagsspelare i Maria Aronsson e t c.  LdB har mer pengar än resten av de allsvenska lagen tillsammans. Däremot har man inte en tillräckligt stark bra styrelse och en medioker tränare.

Petersson har inte kunnat förbättra tjejerna spelmässigt, har inte haft en klar och modern taktisk idé och har coachat dåligt. Laget har sällan förändrat något när ritningarna inte stämt – har man landslagspelare på alla positioner, och på bänken, ska inte kunna förlora 0-4 hemma mot Sunnanå.  Klasskillnaden är så stor i damallsvenskan att det är som AIK den här säsongen förlorade 7, 8-0 mot Örgryte.

Det var naturligtvis rätt att Petersson fick gå men att sparka honom en vecka före viktigaste matchen var mindre smart av styrelsen.

Jag är inte heller så säker på att det är klokt att ersätta Petersson med hans förste konbärare. Varför inte ta in en ny tveklöst kunning tränare istället för någon vars främsta merit är att han varit (förlåt Jörgen) assisterande loser?

Eller är det så att damfotboll fortfarande har sina egna ”do and donts”?  Att en damtränare inte kan vara som herrtränare – att kraven och spelarnas vilja är annorlunda. Och i så fall – hur skulle Pia Sundhage bli ensam förbundskapten för herrarna (som några krönikörer tyckt) om skillnaden nu är så stora att Sveriges i särklass rikaste damfotbollsförening måste rekrytera en nödlösning till tränare?

Eller är det så enkelt som att de flesta män inte vill träna tjejer? I så fall borde SvFF omedelbart finna ett svar och en lösning på det. Svensk damfotboll utvecklas inte av menlösa, mediokra tränare.