Sämsta Elvan – Forwards

Svåraste uttagningen – för hur fasen begränsar man sig till blott fyra fiaskon?

Det blir fyra importer.

Frågan är varför är det så svårt för svenskar att göra mål? Är vi alltför oegoistiska, för långsamma, klumpiga och så ointresserade av att framhäva oss själva offentligt att de allsvenska klubbarna måste chansa och köpa spelare genom gamla DVD-skivor?

För av någon anledning försöker nästan alla svenska klubbar försöker lösa forwardsproblem med en snabb brasse-fix.

AIK gjorde det och lyckades. DIF har gjort det en gång för mycket.  Gais har ett blandat resultat liksom ÖIS och Häcken.  Elfsborg har ingen brasse. Inte heller ÖSK eller Gefle eller IFK Göteborg eller BP. HBK har en som var en ballong, vilket Janne Andersson visste redan på försäsongen. Trelleborg hade bara en utlänning över huvudtaget. Men han pratade portugisiska. Kanske trodde Prahl att alla som talade portugisiska var brassar.

MFF hade en och det blev fiasko. Helsingborg hade också de en brasse på topp och fiaskot blev ännu större. Kalmar – de har bara brassar på andra sidan mittlinjen.

Hammarby köpte in, nej förresten inte igen.

Spelare som aspirerade på en plats var först och främst Freddy Söderberg i Hammarby. Joakim Sjöhage hade ingen bra säsong, i år heller.

Porcellis, Helsingborg – stora pengar men bara stor, tung och utan koordination.

Rafael, Hammarby  –  frågan är varför de fick spela överhuvudtaget. Å andra sidan verkade inte anfallsfotboll vara Thom Åhlunds starkaste sida.

Claudio,  Hammarby  – vad gjorde de två här?  De höll definitivt inte Supeettanklass.

Boyd Mwila, Djurgården – bra på att springa framåt men det var också allt. Kan dribbla hyfsat men dribblandet förutsatte att han stirrade på bollen och inte kunde släppa den. Visade aldrig lagmoral, visade aldrig intresse av att spela för någon annan än Boyd Mwila och Boyd Mwilas agent. Däremot ser han snäll ut!