Någonstans i Malmö sitter den här veckan en haveriutredning och ska försöka klargöra hur de kunde gå åt helvete för MFF. För andra året i rad.
Alla bitarna fanns ju på plats:
• en ny fantastisk arena
• en överlägsen ekonomi
• seriens bästa och bredaste trupp
• andra året med samme tränare
• landets kanske bästa supportrar
• en organisation som drog åt samma håll
• utmärkta träningsmöjligheter
Har jag glömt något?
Allting var där och ändå blev det fiasko igen.
Gruppen kommer förmodligen inte lägga någon vikt vid att en konstruktiv, offensiv innemittfältare försvann under sommaren samtidigt med en av seriens bästa mittbackar. Ingen av dem ersattes. Truppen var ju bred och tränaren försäkrade att det inte blev sämre av spelarflykten.
Gruppen kommer garanterat inte heller att lägga någon vikt vid det faktum att truppens ende konstruktive mittback fick sparken av tränaren före säsongen.
Gruppen kommer med största sannolikhet komma fram till samma, exakt samma slutsatser som tränaren angav på presskonferensen efter sista matchen i söndags:
a. Konstaterande: Vi gjorde alltför få mål trots att vi spelade bra fotboll.
Slutsats: Vi hade otur!
b. Konstaterande: Spelarna ”tömde sig inte tillräckligt”.
Slutsats: Spelarna har fel attityd.
Längre än så här tror jag inte man går. Ifall man än dock gör det och börjar nysta i det reella problem beror det enbart på att det vid bordet finns folk som kan fotboll och vill veta sanningen, inte dölja den. Men jag skulle inte ha alltför stora illusioner om det.
Om haveriutredningen skulle ta hjälp av Sportbladets mätningar skulle de säkert se att MFF sprang mer än alla andra lag. Problemet var inte rörelse eller attityd, eller otur; problemet var tränaren och hans taktiska oförmåga.
To be continued…
Lämna ett svar