Himmelsblå haveriutredning Del 2/ Till Wilton Figueiredos försvar

Alldeles innan allsvenskan startade insåg MFF att klubben inte hade tillräckligt bra offensiva spelare. Följdaktligen kastade man sig ut på den internationella spelarmarknaden för att få tag på en riktigt bra målskytt före mars månads utgång.

Man hittade Wilton, i en arabliga med måttligt tempo. Den före detta skyttekungen tillskrev omedelbart Messiasliknande målegenskaper. Naturligtvis kunde han inte leverera.

Trycket ökade, tidningarna började knorra och efterhand även supportrarna att gnälla: varför gör han inga mål, han, skyttekungen med lagets dyraste lön?

Och så har det fortsatt, trots att Wilton faktiskt gjort några mål. Inte många, men några.

Med åtta, nio matcher kvar kunde Rune Smith i en krönika i KvP lova att Wilton inte skulle få starta fler matcher. Och han hade nästan rätt, fast jag undrar var han hade fått informationen ifrån eftersom det måste vara från någon som fattat ett principbeslut  – för ingen, inte ens Rune, visste ju i vilken form Wilton kunde tänkas vara ett par veckor senare.

När Ofere, nån vecka senare, var avstängd mot Örebro borta spelade alltså Wilton från start – och som en Gud. Han skänkte Daniel Larsson ett hattrick med tre assist. Som om Wilton ville visa att det finns andra värden än mål för en forward.

Räckte det för att övertyga tvivlarna, nej!

De flesta tycker nog att Wilton är en fiaskovärvning. Jag tycker inte det. Nu skall jag förklara varför.

Wilton var inte bra i början i Gais. Han var inte bra i början i AIK och han har inte varit bra i MFF 2009. Men han är MFF:s bäste fotbollspelare. Han har en teknik, en explosivitet och en speluppfattning som är överlägsen alla andras.  Han har dessutom förmågan att göra sker i högre tempo än vad närmiljön behärskar.

Men han har sällan gjort det i MFF den här säsongen och ett skäl, förutom den undermåliga otacksamma inskolningen är Wiltons egen önskan om att leverera. Jag tror han gått omkring och mått dåligt av att inte kunna tillfredställa tränare och fans.

Så när han väl kommit in –nästan alltid som Rolle andra byte mellan minut 82 och 86 har han försökt göra allt på en gång.

Som t ex mot IFK Göteborg. Då kom han in  som central mittfältare och genast försökte han  springa mellan två stabila IFK-mittfältare med bollen. Det misslyckades, gästerna kontrade och Wilton sprang med och förbi alla och bröt bollbanan som siste man. Men istället för att spela hem eller i sidled eller ut till inkast (Gud förbjude) skulle han från Ulrichs position  slå en genial 60 meters passning upp i anfallet. En blååvitt kropp kom i vägen och bollen studsade ut till detta så förhatliga inkast.

Han fick tre chanser till avslut i den matchen och ett av dem gick tio meter över mål och folk började bua. Samtidigt som Wilton, Wilton såg desperat ut.

För att övertyga tvivlarna har Wilton överdrivit allting. Dribblandet, skottvilligheten och ibland även passningarna. Problemet med det senare är att Rolles offensiva taktik med Wilton innebär att han bara kan passa den stillastående, alltid felvände Ofere eller en inte alltför spelförstående Daniel Larsson. Några andra alternativ existerar aldrig, förutom att spela bollen 20 meter bakåt. Och sånt kan inte Wilton – även om han skulle tvingas försöka. Så det blir att slå bort en passning eller gå på eget avslut och då föredrar Wilton ofta egna avslut.

Så här är en av allsvenskan bästa, och säkerligen dyrbaraste, fotbollspelare övergiven av supportrar och tränare och kanske någon ännu högre upp i ledningen. Och i dag faller det lätt snö från Polen i luften. Det är inte utan att man tänker på stackas Monteiro.

Till nästa år, oavsett vem som bestämmer i MFF, räknar jag med att man använder Wilton på ett för fotbollen mer konstruktivt sätt. Då kommer Wilton göra 20 mål, spela fram till nästan lika många, föra MFF till allsvenskt guld och vara älskad av alla.