Marta och Johanna – hyckleriet som solkar damfotbollens seriositet

20091018142

Jörgen Petersson och Renata Costa, en spelare som den avgående tränaren tycker att klubbens starke man behandlat på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Läs mer i SDS!

I våras skrevs mycket om Marta och Johanna Frisks övergång till LA Sols. Många hävdade att det drog ett löjets skimmer över damfotbollen, bl  annat Anja Gatu. Andra, de dagliga damfotbollskramarna, skrek högt på genusförtryck och hävdade att Johanna Frisk var en oerhört duktig fotbollspelare som var värvad tack vare hennes egna kvalitéer.

Av de 20 matcher Sols spelade fick Johanna lira sammanlagt en halvlek, 45 minuter i en meningslös match.

Jag lägger inga moraliska värderingar i LA Sols värvning. Det är väl OK att värva ett par så länge de inte sitter i samma omklädningsrum. Vilket de alltså gör.

Sols borde låtit Johanna spela i en annan liga eller i ett annat lag,  där hon platsar. Fotbollen borde vara viktigare än individuella stjärnspelares förmåner. Vilket den alltså inte är. I damfotboll.

I herrfotboll är det inte ovanligt att en ung lovande sydamerikan som värvas till en europeisk toppklubb på klubbens bekostnad får sällskap av familj, flickvän eller kompis, rådgivare m fl . Kanske t o m en pojkvän. Men det är av sociala skäl. De har ingen plats i omklädningsrummet.

Damfotbollens trovärdighetsproblem illustreras mycket väl i en bra och lång intervju med LdB:s avgående tränare Jörgen Petersson av Heidi Silvander i dagens SDS.

Petersson säger intressanta saker om bristen på professionalism i landets ekonomiskt sätt ledande damklubb. Han berättar också om hur Martas agent ställde krav vid en eventuell värvning, krav som Petersson med tanke på lojalitetens till gruppen inte kunde tillmötesgå.

Enligt Peterson är det inte helt ovanligt med att spelarpar söker klubbar. Han säger att han tackat nej varje gång:

”dels vill man inte ha en relation i laget, dels för att om man har fyra bra mittbackar vill man inte ha in en femte bara för att hon är tillsammans med en bra forward.”

Silvander frågar om parrelationer inom damfotbollen är ett problem:

”Jag tror att som på vilken arbetsplats som helst så kan alltför nära relationer påverka klimatet i gruppen.”

Petersson säger också att man förr hade problem med att prata om sådant här men idag är det inte längre så eftersom det handlar om ”förtroende” inom gruppen.

Precis. Den dagen svensk damfotbollen också vågar börja diskutera det här offentligt istället för att hycklande låtsas som om problemet inte existerar  – då har man kommit en bit på vägen mot större seriositet och allmän idrottslig acceptans.

About this entry

You’re currently reading “Marta och Johanna – hyckleriet som solkar damfotbollens seriositet,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
november 8, 2009 / 08:29
Kategori:
Damfotboll, fotboll, Idrottens administratörer, Rädsla, Sportjournalistik, Tränare/Managers/Coacher
Etiketter: