Yrselnationalismen kräver offer

Han behöver unga män ”som är motiverade att slita och dö och blö för sitt land”.

Nej det är inte Barack Obama som försöker värva soldater till Iran och Afghanistan. Inte heller något statsöverhuvud i de övriga 50, 60 stater som idag, just nu, för krig någonstans i världen. Och det är inte Runeberg. Orden tillhör vår nye förbundskapten i herrfotboll, Erik Hamrén.

Han behöver kanonmat, behöver Sven Duvor som står kvar och slåss och dör på sin post för att de är korkade nog att inte retirera; huvudet var klent men själen stark, eller hur det nu heter  i det ”äckelnationalistiska” eposet från mitten av 1800-talet.

Uttalet har en adressat, Zlatan. Och Hamrén är ute på verkligt svag is om han insinuerar att Zlatan inte är beredd att offra sig för Sverige. I fall han tror att han trigggar Zlatan genom att ifrågasätta hans nationalism och ifall han är beredd att dö för Sverige.

Vad svenska landslaget behöver är inte mental stympning, vad landslaget behöver är en rejäl förändring av spelsättet. Att anpassa det till möjligheterna, inte till dum stolhet och en yrnationalistisk förbundskapten.

Det är svårt att i sammanhanget låta bli att tänka på alla rubriker i kvällstidningarna inför den allsvenska finalen. Eller ännu värre, en SM-finalserie i ishockey. Då är var och varannan spelare beredda att offra ett finger eller ett näsben eller nåt annat för sitt lag.

En slags missriktad heroisk självstympning för att trigga fansen till att göra samma sak;  slåss och dö för AIK eller IFK Göteborg eller HV71. Detta hör knappast hemma i ett modernt samhälle. Fast. Det är väl frågan om ifall fotbolls- och ishockeykulturen så som den utvecklats i Sverige de senaste åren hör hemma här. I Sverige 2009.