Dambasketens paradoxala problem

Sverige är ett av världens bästa länder vad gäller att utveckla dambaskettalanger. Det verkar vara ett problem.

Att Sverige är så bra är lite överraskande. Kanske beror det på att vi har större jämställdhet än i många andra länder, fler hallar och många tjejer med invandrarbakgrund som attraheras av basketens häftiga blandning av snabbhet, intelligens, svett och grace.

Problemet är att det inte finns några pengar i svensk dambasket. Eller så är problemet att det finns pengar överhuvudtaget.

De flesta klubbar lever med väldigt små marginaler. Eos är ett bra exempel. De var totalt överlägsna i näst högsta serien och kvalade två gånger i rad mot lag som hade många utländska spelare. Det går att sammanfatta som ett kapitalt misslyckade.

När ett av de lagen i elfte timmen drog sig ur serien p g a av att de inte fick ihop spelare (förmodligen för att ingen ville spela för en så dålig organisation när pengarna saknades) flyttades Eos upp. Utan importer. Utan några av de bästa spelarna som tröttnat och redan skrivit på för andra klubbar. Utan någon rutin eftersom medelåldern är knappt 20 år.

Först fem raka förluster, de flesta stora, och nu två knappa segrar. Jättekul för Eostjejerna och kul för svensk dambasket. Speciellt som den senaste kom mot Umeå Comets.

Comets var ett av lagen som förra året hade stora ekonomiska problem. De var nära att kursa. Så vad gör de när de får tag i lite pengar? Satsar de pengarna på att förbättra ungdomsverksamheten, organisationen, säljardelen, förbättra omständigheterna för sina spelare, vad gör de för att utveckla sin klubb nu och på sikt?

Jo, de importerar fyra utländska tjejer. Med dem har de vunnit tre matcher vilket är en kanonstart med Cometsmått. Men hur kan man som basketledare försvara den satsningen?

Det liknar den Uppsala Baskets herrar gjorde förra säsongen så man värvade fem, eller var det sex, utländska spelare – trots att man har några av landets mest lovande killar i klubben.

Det blev fiasko – både idrottsligt och ekonomiskt.

Fiasko är det också för den organisation som leder Damligan. På deras hemsida ska statistiken för varje match redovisas. I de flesta fall görs det inte.  Jag har ingen aning om vad som egentligen hände när Eos vann utan är utlämnad åt en oerhört subjektiv coachs värderingar och en journalist som hävdar att en damspelare på 163 cm egentligen när ”otänkbara”.

Det är basketjournalistik på 1960-talsnivå och en konsekvens av att den stora lokaltidningens sportchef, med ett gediget förflutet som basketdomare, inte tycker det är värt att skicka någon sportjournalist de knappa två milen mellan Malmö och Lund. För att bevaka dambasket!

Ifall klubbarna spelade med få utländska tjejer och killar hade det blivit en jämnare serie, varit mer attraktiv för publik och sponsorer och då, kanske, även mer attraktiv för SDS. Men det går inte att förbjuda utländska spelare – det är upp till varje klubbs goda omdöme och det verkar vara en bristprodukt på ställen som bland annat Uppsala, Eskilstuna, Sundsvall och Umeå.

Svensk dambaskets unika förutsättningar hade, i händerna på rätt personer, kunnat vara en oerhört attraktiv produkt  – den största damlagidrotten överhuvudtaget och betydligt större än herrbasket.

Därför borde svensk idrott, inte enbart basketen, studera klubbar som Eos, Telge, Umeå Comets och Uppsala Basket närmare. Där finns både mycket att lära och att avskräckas av. Både nu och inför framtiden.