Vid ”Foppas” fötter

En bild av svensk sportjournalistik anno 2009; Peter Forsberg, Modo möter Alf Karlsson, Kvällsposten. Inom psykologin finns en forskningsinriktning som studerar folks fotställning och hävdar att detta avslöjar mycket om en persons känslor. Jag vill påstå att Foppas fötter här stödjer de vetenskapliga rönen.

Lite svullna, lite rödbrusiga, uppskattningsvis storlek 42.5. Förmodligen kliande de också lite eftersom Peter Forsberg försökte gnugga dem mot varandra. Det är svårt när man står upp men jag tog mitt sportjournalistiska ansvar och detaljstuderade dem medan resten av den svenska hockeypressen stod runt omkring och stirrade på en världsstjärna i brun handduk runt midjan och ganska tunt skägg runt hakan.

”Foppa” gästade Lindab Arena i Ängelholm och jag stod i Modoklacken och skrev en matchrapport därifrån. Fast egentligen kunde jag bara skriva efter matchen, och i en paus. Jag fick vänta efter förlängningen, efter den korta presskonferensen och efter jag tagit mig fram och tillbaka på den långa, komplicerade vandringen från den trånga kalla pressläktaren till den varma sköna cocktailbaren för sponsorer. Och efter det korta besöket i ett omklädningsrum fullt av fukt och lukten av nysvett.

Vi, ”Foppadrevet” tågade in där med Kvp:s Affe Karlsson i spetsen, eftersom han är äldst och mest rutinerad och talar ungefär samma dialekt som objektet – en slags riksångermanländska. Den ene med mer amerikansk brytning, den andre med mer skånsk accent.

Fast först efter att jag öppnat ”fel” omklädningsrumsdörr och blivit vänligt tillrättavisad av Affe. Bortalaget har ett ”privat” omklädningsrum och ett ”allt-i-allo” rum vägg-i vägg.

Jag lär mig nya saker här hela tiden.

Affe hejade och Foppa hejade tillbaka och gick genast genom den öppna dörren mellan omklädningsrummen. Han bad någon skruva ner stereon och det skedde rekordsnabbt.

Det blev tre frågor, den sista från mig om fans och stämningen i Ö-vik, innan han sa tack och gick tillbaka till det andra omklädningsrummet. Ingen vågade säga emot eller opponera sig.

Få klyschor, ganska välartikulerad, koncentrerad, ärliga, hyfsat personliga svar och bra ögonkontakt. Han har väldigt vänliga ögon, ”Foppa” och en mycket professionell attityd som man sällan möter i Sverige. På cirka 2 minuter och 3 sekunder, enligt min bandare.

Jag hade blivit varnad att han inte vill prata med någon överhuvudtaget efter att hans lag förlorat så 2-1 segern var välkommen. Och jag förstod det var rätt när jag såg hans agerande vid Rögles ledningsmål. Foppa åkte rakt ut i båset, innan någon annan ens kommit på tanken att glida ”hem” satt han där och såg ut att stirra rakt fram med bister blick. Imbillar jag mig åtminstone.

Den första texten, till riksupplagan kl 19, fick skrivas på 25 minuter. Den andra versionen blev bättre. Ingen av dem lär ligga på nätet så jag lägger upp min egen här på måndag.