No Answer at all – om falsk sentimentalitet för idrottstjärnor

När idrottsmän drar sig tillbaka så ska idrottsälskarna bedyra dem sin kärlek – ungefär som om det var en begravning.  Det är en märkligt sentimental inställning. Och falsk.

Låt oss ta exemplet Pelé.

Han är avgudad, varje kungsord citerars i sportpressen. Han är också en hemsk människa. Han har förnekat och hånat alla de barn som han förlorat faderskapsmål emot. Minst ett av dem har begått självmord, flera dras med psykiska problem och förföljs för att de ”besvärar” den store Pelé.

Han blev idrottsminister och sålde ut brasiliansk fotboll till maffian. Han representerar korruption, makt och förskingring. Plus att han alltid tippar VM åt helvete fel. ☺

Pelé är en av de mest osympatiska människor jag känner till. Speciellt som jag vet hur många aningslösa, godtrogna, sanningsblinda eller oändligt förlåtande människor som bara tror gott om honom. Och detta endast för att han för 40-50 år sedan var en makalös fotbollsspelare som nu säger vänliga saker och ser snäll ut i media.

Pelé ska högaktas –det är bara så. Men hur kan man skilja människan från idrottsprestationen, eller människan från idrottsmannen?

Hur kan man välja bort människan? Eller hur kan man välja bort en del av människans idrottskarriär och säga; ”men det där gjorde han i alla fall bra”?  Är det inte endast ännu en av dessa gamla, förljugna idéer om idrottens fostran? De som säger att idrott bara är idrott och varken hör ihop med politik,  pengar  eller samhället i övrigt?

I veckan meddelade Allen Iverson, 34, att han slutar spela basket. Han var en fantastisk skytt, en ännu större talang men han vann aldrig någon ring – och en mästerskapsring är i USA det ultimata beviset på framgång. Iverson hade haft många år kvar på toppen – om han velat anpassa sig. Till kroppen och till coachernas krav.

Iverson som spelare karakteriseras av förutom skottet och spelförståelsen av kaxighet, egoism och oförmåga att leda andra. När han kom fram kallades han den nye Jordan och ”The Answer” men lagspelare var aldrig ett ord han lärde sig. Han misshandlade sin gåva – även utanför plan där han jämt och ständigt råkade i bråk och umgicks med personer han inte borde umgås med.

Med tanke på vilken oerhört genomslagskraft han hade, vad han hade kunnat göra för att hjälpa Philadelfias svarta proletariat ¬– med tanke på det så har han hittills svikit sin gåva grovt.

The Answer ansågs förra säsongen fortfarande som svaret på några lags titelambitioner. Men både i Nuggets och Pistons omklädningsrum lämnade han i uppror. Han förstörde lagmoral vart han än vände sig.

Så den här säsongen hamnade han i Memphis Grizzlys. Där fick han liksom alla andra nya spelare börja på bänken. Det accepterade inte AI. Han stack, efter tre matcher och lägger nu av eftersom han inte får starta. Vilka signaler ger det till unga spelare som beundrar honom, vilket arv lämnar han efter sig?

Det är inte kroppen, han har haft relativt få skador. Det lär inte vara längtan efter att ge något tillbaka till sin community eller till sporten som får honom att stoppa.

Han tjänade kanske en miljard kronor i lön under karriären.  Lika mycket i reklam och även efter att alla fått sitt så har han säkert gjort en halv miljard svenska kronor netto. AI slutar nu för att han har tillräckligt med pengar och skiter i allt annat.

En av mina närmaste basketvänner försvara honom med att ”han sålde en väldig massa tröjor”.  Ja, det är också ett sätt att mäta en människas livsgärning!

Allen Iverson var en väldigt duktig basketskytt. Jag kan respektera honom för att han väljer ett annat liv än basketspelarens men jag förstår absolut inte varför han ska hedras.