Sportspråket (2): Man ska icke förhäva sig, namnmässigt

Svenska sportjournalister har alltid haft svårt acceptera tanken att människor kan sakna  antingen för- eller efternamn. Jag tror det har med det lutheranska ordningssinnet att göra – en fotbollspelare inte ska förhäva sig och vara artist, med artistnamn.

Pelé är väl accepterat och även några andra brassar för de heter ju så förfärligt mycket. Däremot var det ofta Diego Maradona och är ibland Leo Messi, speciellt i laguppställningasrabblande.

När det gäller européer är det benhårt. Ta missbruket av namn på spanjorer. I varje La Ligasändning rabblas ofta en del av deras namn upp, inte artistnamnet – och inte deras dopnamn och alltid består av två efternamn – utan ett förnamn och ett efternamn. Så MÅSTE det ju vara.

Även spanjorer i EPL får lida för detta. Reina är målvakt i Liverpool men han kallas nästan alltid Pepe Reina i tal och skrift i Sverige.  Hans riktiga namn är f ö José Manuel Reina Páez. Vid närmare eftertanke bör vi nog inte nämna England ö h t i den här texten. De hyser ett totalt förakt för andras namn, både vad det heter och framförallt hur namnen uttalas.

Egentligen är det enkelt – det som står på ryggen är vad de vill och ska heta på planen ifall inte lokala avvikelser förekommer. Som att Zlatan är Zlatan i Sverige.

Nu senast var det Sydsvenskans La Ligaexpert som på sin SDS-blogg gjorde sig rolig över Bosse Hansson: ”Munoz, visst det är Victor det, som den gode Bosse Hansson sa under VM 86.:)” .

Som spelare i landslaget, och det experten i en annan text kallar ”Barca”, hette denne spanjor Víctor (notera ”í-et”). Som tränare kallas han Víctor Muñoz. Hans fullständiga namn är Víctor Muñoz Manrique och det har jag snott från Wikipedia eftersom ingen någonsin, inte ens SDS, använt den det namnet i Sverige.

Visst är det jobbigt att vara expert! 🙂