Sluta heja!

Den svenska sportjournalistiken har fått ett ansikte att sätta dumstruten på. Det låter lite taskigt men jag kan inte låta bli efter att ha läst en sportjournalists förhoppningar inför 2010.

Det är i vårt eget fackorgan ”Journalisten” som kollegor uttalar sig om det år vi just anträtt. Kulturredaktören pratar om de nya sociala medierna, om radiokanalen Din gata, om långa texter. En annan tror på arbetsmarknadsjournalistikens renässans och mer undersökande journalistik e t c .

Har sportjournalisten några visioner, tankar och idéer?

Ja, Rebecka Sjöström på Norrtelje Tidning vill det ska gå bra för Foppa och de andra i OS. Hon hoppas på sportsliga framgångar för Sverige och önskar det ska gå bättre för hennes eget näraelitlag Rimbo IK  – ”toksist” i Damernas Elitserie. Jo och så hoppas hon få skriva mindre om dopning.

Allvarligt talat – jag hade tyckt det var bättre för genren sportjournalistik om Rebecka önskat: ”fred på jorden och låt barnen slippa dagisbaciller”.

Rebecka ser inte dum ut, tvärtom har hon en hög panna och intelligenta ögon, men hennes uttalande är ett utmärkt exempel på svensk sportjournalistiks inskränkthet och dumdryghet. Så länge sportjournalister fortsätter heja på sporten. Så länge de i första hand ser sig som supportrar till sport i allmänhet och i andra hand som journalister kommer vi har dålig sportjournalistik i Sverige.

Elitidrott har värden, men de är få och är i allt annorlunda än de var för 20-30 år sedan. Och ändå sitter de där på pressläktaren och hejar i tysthet.

Det är klart att det är roligare att ha en framgångsrik vinnande arbetsmiljö men det är inte det som är grejen. Uppgiften är journalistik. Jo, det bör skrivas för att alla kollegor ska fatta. Ni är journalister, som skriver om sport, inte sportfånar som hjälpligt försöker formulera det som ni gillar allra, allra bäst.

Visst har vi en hel del duktiga skribenter och fotbollsanalytiker i svensk massmedia, i alla fall några. Och några är duktiga stilister men det räcker inte. Svensk sportjournalistik är kvar i skrivmaskinseran.

Vidareutbildningen av sportjournalister är i särklass sämsta av alla journalistgrupper. När Lasse Lagerbäck ville dra igång en teoretisk snabbutbildning för fotbollsjournalister ville ingen vara med – de kan väl allt redan…

Svenska sportjournalister borde stänga av tv-en och istället läsa medicin, ekonomi, juridik, psykologi, gå tränarkurser och annat som är väsentligt för dagens sportjournalistik – inte drägla över Tour de Ski i repris.

Den enda som kommer nära Rebecka i  inskränkthet är redaktionschefen på Cosmopolitan Elin Liljero som förutom en rad flummiga fraser om att var närmare läsaren också ”hoppas på en fantastisk mediebevakning av Kronprinsessans bröllop, förstås”.

Det är rätt belysande att det enda man kan jämföra svensk sportjournalistik med idag är den traditionella bevakningen av kungahuset.

Sporten är Kung, journalistiken är träl. Man kan bli republikan för mindre.