Vilsna supportrar söker en roll ( hur romantik fördärvar elitidrottsföreningar)

Supportrar föraktar ofta det som de anser andra saknar. Som brist på s k ”klubbkänsla” på elitnivå. Ibland verkar det vara den viktigaste egenskapen de söker hos en spelare eller ledare. Som om supportrarna förstärkte sin egen funktion i klubbens verksamhet, att ”hjärta för klubben” skulle vara en merit.

Min uppfattning är att detta är fullkomligt fel.  Supportrar efterfrågar klubbkänsla eftersom det är de enda de själva kan bidra med – och kräver då det samma av de anställda, att de skall låtsas vara supportrar.

Man kan kultförklara mediokra spelare eller lovande oprövade kort från ungdomsavdelningen bara för att de burit samma tröja i flera säsonger. Eller kysser klubbmärket offentligt, eller repeterar vad deras agent teaterviskar.

En spelare i utförsbacken som skriver ett långtidskontrakt hyllas för sin trohet och lojalitet när man istället kanske skulle ifrågasätta hans hälsa och framförallt motivation.

När det diskuteras blivande sportchef/manager hänvisas till detta hjärta – ibland endast för att personen en gång representerat klubben.

I fall jag skulle anställa en person skulle jag enbart se till denne persons kvalifikationer och ambitioner. Att risken finns att han blandar ihop historia med nutid, att han sökt sig till mitt företag av känslomässiga skäl är inte ett plus utan ett stort minus.

Många supportrar visar sitt förakt för spelare eller anställda  som har en klar och utstakad hög målsättning. Spelare som visar sin professionalitet och inställning genom att ha höga mål, mål högre än t ex MFF.

I mina ögon är de mest professionella spelarna också de bästa spelarna. De är inte ute efter lön och förmåner utan efter titlar och karriär. De är beredda att satsa mer än de trygga fackföreningslirarna som hellre ser till pension, arbetsvillkor och trygghetsförsäkringar.

Det finns massor av exempel på detta men ett av de mest avskräckande är Hammarby IF. Både vad gäller spelarrekrytering men framförallt på ledarnivå har klubbens policy visat sig vara fatal.

Man väljer ordförande efter hur stor supporter personen är , man anställer sportchefer och ledare på mellannivå eftersom de anses vara gamla kultlirare – oavsett deras kvalifikationer för jobbet.

T o m MFF använder sig av detta argument för sin personalpolitik. Det gör det svårare att kritisera supportrarnas ställningstagande när de endast härmar sin klubbs undermåliga inställning.

MFF:s ( och Rolle Nilssons) förvirrande entledigandet av Hasse Gren kan alltså också ses i ljuset av denna misslyckande tro på klubben som något större än en framgångsrik verksamhet. Den assisterande tränaren sparkas 4:e januari därför att han under sommaren och hösten uttryckt önskemål om att gå vidare i sin karriär ifall möjligheter fanns.

Det är naturligtvis en bortförklaring. En assisterande tränare (under 50 år och inte verksam i en av världens 4-5 bästa klubbar) utan ambitioner att bli huvudtränare är en dålig eller i alla fall sämre tränare än vad han kunde varit. Framtida ambitioner är alltid en förutsättning för nuets framgångar!

Rasmus Bengtsson sparkades en gång från MFF för att han ansågs alltför dålig. Ifall han nu, som överkvalificerad och landets kanske mest lovande mittback, kan övertalas att återvända för en säsong eller två vore det ett fantastiskt klipp. Ekonomiskt och spelmässigt.

Det försvar med Dahlin, Ulrich, DA, Bengtsson och Ricardinho hade inte behövt en enda defensiv mittfältare – så bra hade de varit. MFF hade kunnat spela 4-2-4, fyllt Stadion och vunnit Allsvenskan i augusti. Men förutsättningen, att Bengtsson återvänder, skulle naturligtvis aldrig en stor del av supportrarna acceptera.