Levande charaden alla kan gissa

Robbie Fowler med en av världshistoriens mest misslyckade målgester som även kan få symbolisera Liverpools dagsaktuella fotbollsmissbruk

Målgesten, att fira ett mål med kroppen, det kan väl inte vara så mycket att hetsa upp sig över?

Funderar lite på det efter att ha läst Pelle Blohms krönika i NA. Där ondgör han sig lite över unga spelare som tränar målgester, tränar symbolen för oväntad, överraskande lycka.

Själv minns Pelle med välbehag Ralf Edströms dåliga mage – en av tidernas mest värdiga målgester i en match som hade karaktären av kvartsfinal i VM.

Edström vände på klacken och sträckte upp en knuten hand i luften, inte olik en östvärmländsk blackpowerhälsning (jämför med de tre 200 meters löparna i OS i Mexico sex år tidigare). Det var dock en protest. Kanske ska Edströms knutna näve ses som en protest mot läkemedelsbranschen undermåliga preparat mot dåtida västtysk diarré?

Av andra klassiker minns Pelle det där allmänna skuttet med en näve som om målskytten vill komma så högt upp i luften som möjligt. Var det så han själv gjorde? Minns faktiskt inte att jag sett Pelle göra någon målgest…

Och själv gör jag av princip aldrig mål – skulle jag av misstag få en målchans och absolut inte kan passa så missar. I alla sammanhang, från tvåmålsträning till landskamp. Kanske är det för att kroppen inte är mentalt beredd på att gestalta målgest?

Jag vill backa bandet för att förklara varför jag inte känner samma motvilja mot unga killar som tränar hemma framför spegeln.

Före skuttet fanns samma gest utan hopp, målskyttar bara sprang och markerade att ”HÄR ÄR  EN LYCKLIG MAN” innan han kramades med lagkamraterna. Innan dess; bara småkramar och innan dess lunkade målskyttar långsamt tillbaka till mittlinjen och fick en klapp på axeln eller några lätta dunkar i ryggen. Kanske är den första målgesten att lagkamraterna sträckte fram handen och gratulerade han som kom gående tillbaka?

Bockade man ödmjukt?

Vart jag vill komma? Jo att målgesten är kollektiv – oavsett hur diviga Pelle tycker att dagens utstuderade och väldigt individualiserade glädjeuttryck är.

Den enda negativa målgesten är den fullständigt individuella – den där inga lagkamrater vill vara med. Där går gränsen, en ”gänsen” som man kanske säger i Närke.

En simpel målgest jag gillar som fungerar bäst vid returer och liknande är att löpa i full fart, göra mål och sedan bara fortsätta maxlöpa i samma hastighet. Där farten förkunnar att målskytten i det ögonblicket lever i en annan dimension, driven av fullkomlig lycka!

Den finaste målgesten är i mina ögon den där målskytten omedelbart vänder sig och pekar på passningsleverantören för att sedan springa honom/henne tillmötes, och inte tvärt om. Att i den sekunden av total lycka förstå och hedra upphovet är stort. Ibland är det svårt att låta bli och det är just de ögonblicken – då alla instinktivt känner att målskytten borde börja med att tacka, och inte gör det – som fotbollstjärnans bisarra självupptagenhet kan blottas. Det är detta, och inte gestens utförande, som jag reagerar mot.

När Maradona gjorde sitt fantastiska mål mot England i VM-86 var inte idén att dribbla av alla engelsmän och göra mål utan att passa Jorge Valdano, lagkamraten som sprang jämsides med Maradona hela vägen fram till mål.

-Men varje gång kom det en motståndare i vägen så jag fick fortsätta att dribbla och dribbla, förklarade Maradona i omklädningsrummet efteråt. Valdano bara log medan Maradona var lite skamsen och bad om ursäkt – för världshistoriens kanske vackraste mål!

Vad Maradona gjorde? Han tacklades i skottögonblicket men bara studsade upp och fortsatte springa i full fart ut mot hörnflaggan och läktarna. För att jubla inför så många som möjligt, med publiken, det riktigt stora kollektivet. Så även det utsökt egocentriska kan vara en vacker kollektiv gest.

För mig är nog träning av målgester en negativ uttrycksform. Det är ett led i självförverkligande, utlevelse  i ett moment då man faktiskt är kung, i 15 sekunder, som Warhol hade kunnat säga. Det är lite som modern svensk konst som alltmer får funktionen av själslig terapi oc hsjälvbildsrestaurering – hur definerar man det begreppet ”konst”, vad är rätt och fel, dåligt och bra?

Nu skall jag börja träna in en egen målgest; ”Hommage  á Blohm” – kanske det hjälper mot livslång måltorka!