Lars-Roland kan göra hela Afrika till ett fotbollssocialdemokratiskt paradis plus VM favoriter

Det roligaste som hänt svensk 1990-talsfotboll på väldigt länge.

Att Lasse Lagerbäck och Roland Andersson ska göra Nigeria till världsmästare är en fantastisk, och lite skrämmande, tanke.

De blir Gudar, alla mediokra allsvenska tränare blir teoretiska mångmiljönärer i Afrika de kommande tre åren och tar med sig alla ännu mer mediokra svenska balansspelare de kan komma över.  Henrik Rydström kan bli president i Mali inom tio år…

Fast låt oss återvända till verkligheten, den förutsägbara…

Det ska bli verkligt roligt att följa Nigeria och se hur Lars-Roland lyckas med att finna en socialdemokratisk, ateistisk balansspelare typ Daniel Andersson, Tobias Linderoth eller Anders Svensson. Finna mittbackar utan bollkontroll, defensiva ytterbackar, tvinga laget att spela 4-4-2, förbjuda killarna att dribbla mer än en gång per ”possesion” o s v.  Jag vill inte utesluta att Nigeria kan gå verkligt långt och min ibland lite maskerade beundran för Lars-Roland hade boostat.

Min relation till Lars-Roland är ju egentligen ganska lik min relation till Sverige. På det viset är Lars-Roland de definitiva ambassadörerna för allt svenskt, inte enbart tråkig, resultatrik fotboll.

Det ska bli roligt att se Sverige i grönt och vitt men är inte enbart färgerna som gjort att jag alltid gillat nigeriansk fotboll – till skillnad från t ex det cyniska och brutal Kamerun. Nigeria är nånstans mellan Kamerun och den andra ytterligheten i afrikansk fotboll, Elfenbenskusten.

Dessutom Nigeria är ett fantastiskt spännande land och på många sätt en afrikanskt representant för den tredje vägens politik – som Turkiet plus enorma oljeinkomster.

Just nu har jag fyra rankade favolag i VM, lag (eller länder) jag håller lite extra på: 1. Danmark ( landet) , 2. Nigeria. (laget) 3. Chile (egentligen laget men nu efter jordbävningskatastrofen även landet) , 4. Spanien ( mest laget).