Bojan och ”Loffe”

Bojan vs Tobias slutade väl oavgjort på Råsunda. På planen var Bojan statist, bland rubriksättarna dominerade han redan på ”ettan” genom att påminna motståndaren om vad som man gör och inte gör i hans sandlåda.

Nej, det handlar inte om fotbollen utan vikten av att respektera den del av publiken som under 85 minuter förolämpat och kastat okvädningsord mot en.

Jag minns hur Bojan efter förlusten borta mot TFF förra våren stod och laddade upp sig i katakomberna under Vångavallen. Bojan hade gjort comeback, var långsam, ganska usel och överviktig på mer än ett sätt. Som en yngre upplaga av Janne ”Loffe” Carlsson – den gamle fete, fullkomligt marginaliserade, eller djupt älskade, komikern.

När den sansade TV-intervjun var slut beslöt han sig inför det samlade pressuppbådet att med fötterna uttrycka det han inte förmådde med munnen. Han gick i väg svärande med ständigt stigande röst och avslutade framme vid den egna omklädningsrumsdörren med en karatespark mot den närmast papptunna dörren.

Den gick naturligvis sönder, i huvudsak p g a av sparken men med tanke på tjockleken kan även den förbannelse han utslungade ha hjälpt till att försvaga dörren. Respekt!

Efter det har jag alltid på tänkt på fotbollsspelaren Bojan Djordic just så – någon som sparkar in sin egen dörr inför massmedia.