Stolthet och fördom

Publiksiffror är ett bra sätt att mäta inflytande och kulturell påverkan. Är vi intresserade vill vi vara närvarande oavsett sport, oavsett evenemang. Till Jönköping åker årligen 10 000 dataspelsnördar bara för att göra något gemensamt, exakt samma sak som de inte gör resten av året hemma. De är sociala och dubbelt så många som de italienare som ville se toppmatchen Parma–Fiorentina i lördags.

Det kanske finns en särskild orsak till de 5011, speciellt som de till skillnad från alla andra italienska publiksiffror redovisas exakt. Alla andra publiksiffror i den här omgången är avrundade till 14 000, 9 000, 10 000 också vidare med en traditionell italiensk exakthet som alltid gör mig djupt misstänksam.

Nu skall jag göra något unikt – jag skall jag hylla en engelsk företeelse. Det gäller publiksiffror, det kanske enda måttet som finns för att påvisa genuin fotbollskultur.

Visst, engelsmännen är många men italienarna är fler eftersom åtta miljoner skottar och nordirländare inte räknas här ( så vida det inte pågår ett omfattande fusk även med antalet italienare, vilket inte skulle förvåna mig ett ögonblick).

Jag jämför England och Italien fast nu handlar det inte om EPL och deras moderna arbetarklasspublik och globala, väldigt överdrivna, hype utan om den serien som väl kallas League Championship, andradivisionen.

Den finns varje vecka på svensk tv men jag ser den aldrig. Fotbollsmässigt är den helt död för mig och ändå läste jag just resultaten – på toa i DN klockan 05:23 på morgonen till Annandag påsk. Tidsfaktorn är viktig – detta är dag för ärlighet och exakta numerära tal.

Alla publiksiffrorna, redovisade utan överslag, är femsiffriga. Några över 20 000 och jag förmodar att Newcastle då de spelar hemma ligger en bra bit över 30 000, kanske på 40-45 000. Den här omgången ligger snittet på ca 18 000 och endast fredagsmatchen i  pyttelilla Scunthorpe lockade blott fyrsiffriga massor: 7 508.

Dessa siffror går alltså att jämföra med de stolta, sjukt hypade siffrorna i Marcus Birros Serie A. Marcus som tycker att allt som är italienskt per definition är bra. Han hyllade f ö även Mancinis frustrerade försök att strypa sin tränarkollega i Everton efter som det var så naturligt, så känslomässigt, så ”befriande italienskt”.

Marcus – hur förklarar man att andradivisionen i England drar lika mycket eller mer folk än stolta Serie A? Marcus – vad säger det här om fotbollsintresset i Italien, det riktiga intresset, inte enbart det man är så bra att snacka och skriva om?