Madrid contra Barça – ett koncentrat av Spanien

Få samhällen i Europa är lika splittrade som det spanska. Det finns två sidor, inget mer. Antingen är du för eller är du emot. Jag tror detta kallas bipolarisering och det enda land jag kan komma på som liknar det spanska är det engelska klassamhället.

Kanske är det därför dessa två länder också är de ledande vad gäller kombinationen pengar och fotboll. För fotbollen betyder helt enkelt alltför mycket för att låta sig skjutas i bakgrunden av saker som politik, klass, och stolthet. Fotbollen konkurrerar egentligen inte med de storheterna – fotboll är politik, klass och stolthet.

I Spanien finns sol eller skugga, svart eller vitt, socialism eller katolisism,  storstad eller landsbygd och de skiljer sig åt på alla sätt. Förutom att det överallt, i varje by, finns ett högerparti och ett vänsterparti och två supporterklubbar: en för Madrid och en för Barça.

Det går också att ganska se hur de olika lagens storhetstider följer den rådande politiska makten. Barças pågående storhetstid stämmer perfekt överens med socialistpartiets och Zapateros matkövertagande efter senaste valen. Medan Aznar satt i Moncloa 1995-2004 var det Madrid som vann titlarna och var världesmästere. Innan dess, under Felipe Gonzalez som egentligen inte som sin partibroder Zapatero var culé (utan höll på Betis om han tvingades välja), han styrde Spanien med Cruyff styrde Barça till massor av titlar.

Innan dess, under La Trancisión, tiden efter Francos död och socialistpartiets valseger 1982 styrdes landet av övergångsregeringar, liberala ministärer och ett parti som var ett slag mellanting mellan de länge förbjudna socialisterna och den skamsna högern. Det var också under dess oroliga år, och endast då, som baskiska lag dominerade La Liga.

Barça hade en kort intensiv blomstring i samband med Cruyffs spelarår som sammanföll med Francos död och starten på en slags långsam demokratisering. Innan dess, mörker, frankismen mörker och det vita herraväldet. Franco avled f ö tack vare att han under sommaren det året trotsade sina läkare och satt uppe och såg alla TV-matcherna från Fotbolls-VM i Västtyskland. Han återhämtade sig aldrig, hölls vid liv med en massa apparater och försvann äntligen 20 november 1974.

Egentligen kan vi fortsätta ännu längre tillbaka för att påvisa hur den spanska inrikespolitiska historien är ett med Barças eller Madrids hegemoni.

Och precis som minus och plus, salt och sött så skulle inte den ena klubben klara sig utan den andre. Det är rivaliteten och energin som skapas av motståndet, av spegelbilden som är likadant men ändå helt annorlunda.

För även om det fortfarande finns många olikheter mellan lagen och klubbarna, både taktiskt och socialt, så är det två stora globala, i teorin medlemsstyrda, affärsjättar med vinstmaximering och stora budgetunderskott som ikväll slåss om herraväldet, i Spanien och i Världen.