Över smärtgränsen och in i mörkret – mitt tillstånd som celticsupporter

Jag har tänkt skriva om Celtic. Länge. Jag kan knappt.

Jag har följt mitt gamla favoritlag på behörigt avstånd denna säsong.  Som en farbror följer sina syskonbarn: stor kärlek, ännu större avstånd. Trodde att det skulle gå och bygga om det jag uppfattat som att Gordon Strachan raserade.

Det var nästan tvärtom.

Så tog mina gamla favoriter Neil Lennon och Johan Mjällby över för två veckor sedan. Två karaktärsspelare. Det kändes så rätt. Dels löser vi problemen inom familjen, dels representerar de just attityd och kompromisslös inställning. Det som behövs för att bryta trender och förvandla medelmåttor till vinnare.

Jag hade tänkt skriva relativa vinnare men en vinnare är en vinnare – skit samma hur. Titta bara på hockeykvalets kanske minst talangfulla lag, AIK. Eller hur klubben Mjällby tar bortaskalper på ren vilja med det ickeexisterande reservlaget.

Såg Celtic vinna över Hibs i en plågsamt dålig match för åtta dagar sedan. Bara den unge polska reservmålvakten var bra. Robbie Keane avgjorde. Det fanns en uppenbar brist på just inställning på flera fötter. Greken Samaras joggade omkring som om han inte orkade. Keane sprang men kommenterade ständigt och högljutt sina lagkamraters insatser.

Matchens highlight var när domaren gjorde ett nedsläpp och Keane, enligt den tysta överenskommelsen, skulle passa bak till Hibs målvakt. Istället dribblade han motståndaren och domaren, började springa mot Hibsmålet innan han stannade efter fyra, fem meter – med ett stort leende på läpparna.

Det var befriande  – resten var ett Guantanamo av dålig bollkänsla.

Ingen kunde och de som ville misslyckades även de.  Allra sämst var dock domaren, tätt följd av planen och Hibs och jag fann en slags tröst i det. Jag svalde skummet av Guinness och skyllde på de yttre omständigheterna. Jag tänkte; detta spelar mindre roll eftersom Celtic vinner cupen – för skottarna räddar detta säsongen, inte för mig men för skottarna.

I lördag förlorade Celtic semifinalen mot Ross County, ett lag från en lägre division. Dundee United, IFK Göteborgs gamla Dundee United, är nästan redan klara cupvinnare nu.

Det sägs att spelarna inte kämpade. Det gjorde det säkert. Det uttalades garanterat hot och svordomar i omklädningsrummet i halvtid – jag är fullkomligt övertygad om det och ändå förlorade Celtic.

Problemet är inte Ross County, inte ens Rangers. Problemet är mycket större än så. Celtic är i en djup utförsbacke och om inget radikalt görs så går det åt helvete. För problemet är talang. Keane har talang men är gammal på irländska: trött, lite bitter över att inte få vara med i Spurs, missnöjd med allt utom ölen och lönen på cirka en miljon kronor i veckan. McGeady har talang men får inte utlopp för den. Boruc är lagets i särklass bäste spelare men sedan. Sedan finns det ett stort svart hål av brist på talang, på syre för supportrar.

Skulderna är inte så stora men ägarna är inte så generösa heller. Värvar man från AIK är det inte CL-framgångar man siktar på.

Hur Celtic ska lösa det här dilemmat har jag ingen aning om. Det är inte mycket bättre i Rangers men likväl inte fullt så jävligt. Skotsk klubblagsfotboll har definitivt aldrig varit sämre än nu.

För 13 år sedan var Celtic i en liknande situation. Dåliga resultat, visserligen lite bättre spelare och något (men inte mycket) bättre internationellt konkurrensläge. Då värvade man en  tränare från kontinenten – holländaren Wim Jensen tog även med sig sin favoritspelare till Celtic Park.

Kanske står lösningen på Celtic problem just nu och gestikulerar vid en sidlinje i Superettan.