Maxtiotår

Rolle Nilsson-Pep har två stora problem inför derbyt på tisdag. Det ena kan förmodligen endast Rolle Nilsson-Pep lösa. Det andra har Rolle Nilsson förmodligen ingen aning om.

Jeffery Aubynn är Roland Nilssons baby.  Han lockades hit som dyr, profilspelare och levde omedelbart upp till sitt rykte från de 13 tidigare säsongerna: bra med boll men alltför bollkär och utan någon som helst intresse/förståelse för defensivt jobb.

Därför spelade Jeff mycket i början av säsongen men sedan allt mindre.

Samma sak upprepade sig 2009: stjärna i träningsmatcherna och en sann supportertjusare men när kraven ökade stod Jeff kvar med bollen och frågade var medspelarna var. Alternativt stod kvar utan bollen och frågade var motspelarna var.

2010 är inte tredje gången gillt. ”Jeff”  har fortfarande en härlig bollbehandling och slår ibland giftiga inlägg. Men felprocenten är alltför hög och han tillhör en av allsvenskans fem sämsta mittfältare på egen planhalva.

Men Roland Nilsson insisterar på att spela honom.

Det fungerade hyfsat så länge MFF hade en defensiv mittbackssoldat som vänsterbacksreserv, bakom Jeff. Markus Halsti fick dubbeljobba men det var acceptabelt, som nödlösning.

Nu när Ricardinho är tillbaka krävs det ingen bollkär, långsam spelare framför honom utan en som kan gå inåt planen och skapa ytorna åt brassens 50-metersforceringar. För Ricardinhos löpningar, utmaningar och inlägg är ett oerhört mycket bättre vapen än vad Jeff eller Jimmy kan åstadkomma.

Då krävs en spelare med defensivt ansvar som kan försvara när Ricardinho är nere vid offensiv hörnflagga och det krävs en spelare med försvarstänk för att hjälpa brassen när MFF pressas bakåt och Daniel Andersson har annat för sig.

Jimmy Durmaz  är lite mindre dålig försvarsmässigt jämfört med Jeff men är alltför mycket ytter för att ge anfallet balans – balansen är Ricardinho. Dessutom har både Jeff och Jimmy problem med att ställa om – det går helt enkelt alltför långsamt när även de ska ha bollen eftersom de i sin bollnatur vill utmana och uppsöker helst en motståndare. Allra helst stillastående eftersom de har explosivitet men saknar den där avgörande snabbheten över alla  sträckor längre än fem meter.

Lösningen är en av landets mest lovande spelare i Jiloan Hamad. Varför RN-P inte ännu gett honom en plats i startelvan är för mig obegripligt. Visst, så pass unga spelare pendlar mycket i form men skulle Hamad ha gått två månader utan att finna nån slags form – det tror jag inte på.

Fast Rolle Nilsson läser definitivt inte min blogg och tänker på sitt alldeles egna, väldigt speciella sätt.  Hittills har det inte varit så framgångsrikt, trots två hela säsonger med bra spelare och stora resurser. Får se om RN-Pep lärt sig något av inledningen och misstagen under 2010 års säsong eller bara förblindats av den gyllene poängskörden och ”kör pou”, som vanligt med så små förändringar som möjligt.