Gult kort till tempomördarna/En lucka för TV4

Det har gått inflation i fasta situationer. Förr var det enbart dåliga lag som lade stor vikt vid dem – i år är alla lika rigorösa.

HIF hade en intressant hörnvariant mot MFF vilken gick ut Lantz skulle slå en dålig boll mot första stopen för att Lantz sedan skulle slå in bollen på nytt – när HIF:s nickspelare stannat kvar medan MFF:s omställningsrusiga bollnaivister var på väg upp till mittlinjen i jakt på en den möjlighet som där aldrig föddes ( ja också Jeffery Aubynn som plötsligt drabbades av någon slags defensiv insikt och stannade kvar bara för att därigenom lösa ”offsiden” vid kvitteringsmålet…).

HIF gjorde två mål på det viset och hade bud på ytterligare två.

Problemet med fasta situationer är annars att det tar tid för stora (och gamla) mittbackar att lunka upp i straffområdet. Dessutom ska alla hörnor och frisparkar i år var innåtskruvade så att de från vänster ska slås av högerfotade och vice versa – alltid de som befinner sig allra, allra längst bort från bollen. Det blir om man så säger en massa dödtid vid stendöda bollssituationer.

Om någon räknande effektiv speltid Mjällby-Gefle skulle de komma fram till att bollen var levande i ca 20 minuter. Resten av tiden ägnade spelarna åt att dra ner tempot, lunka fram och tillbaka över plan, avancera 15 meter för varje inkast, flytta fram bollar och så vidare. Det är ungefär som en trött lärarvikarie och en klass som hela tiden testar gränserna för var en frispak ska slås, var ett inkast ska kastas…

Det är inte samma positionella ritualer vid hörnorna men då brukar spelarna istället hålla i varandra för att påkalla domarens ingripande och som resultat: auktoritetsblås i pipan, snack, överpedagogiskt viftande och förmanande förseningar.

Det är en form av maskning som borde beivras. Ge tempomördare som t ex de ovan nämnda, BP, Kalmar med flera en kollektiv varning redan före match. Eller ta efter basketens regler om att man måste göra något inom en viss tid, typ 30 sekunder för hörnor och frisparkar. Så att de sätter fart. Annars riskerar vi att fasta situationer till slut fastnar i sitt eget söliga tempo – som klister i klister, som Nobelprismiddagar i TV, askan när våren vägrar, bilköer i TV-spel…

Den ende som kan tjäna på det här är, förutom svensk ishockey, TV4 och den yttrandefrihetsvärnande Jan Schermann. De 40-50 sekunder det tar innan alla har kommit på plats före hörnan, frisparken, inkastet kan genomföras borde fyllas med information från glada tillverkare av saker vi inte visste vi verkligen inte kan vara utan.

Alltså som motpol till anti-underhållningen på plan.