Borta inte längre helt borta / Nu är det hemmaplan som gäller!

Två rubriker för två delvis motsägelsefulla teorier (statistikkänsliga personer av olika slag varnas för att innehållet inte är statiskt säkerställt. Här finns en fet, fruktansvärt stor felmarginal).

Den första hypotesen är att bortalagen är bättre än någonsin – det kändes så när jag började kika på resultaten i årets och fjolårets allsvenska.

Ett normalt elitfotbollsmässigt snitt ska väl ligga på ungefär 15-20 % bortasegrar motsvarande ca 10-11 matcher av de 56 som spelats. På planen har 18 matcher slutat med bortaseger motsvarande ungefär 32 %. Det är rätt mycket mer.

Resultaten är                                                                  22-16-18

Förra året efter sju omgångar var det                      26-14-16

Skillnaden är inte överdrivet stor men antyder att det just under den här tiden är läge för bortalag.

Min teori varför så många matcher slutar med bortaseger ska jag dra senare – den är värd det även om nästa siffror delvis motsäger teorin.  De siffrorna gäller omgångarna 8-14 i förra årets allsvenska:                                            31-17-8

Det är en rejäl skillnad som kanske kan förklaras av att publiken blev större, planerna bättre e t c. Fast det förutsätter att hemmalaget alltid är det lag som försöker rulla boll  och vinna medan gästerna ska försvara sig och vara nöjda med allting utom hemmaseger. Och så är det inte längre.

Med 16 lag och med 5-6 stycken av dem utan andra ambitioner än att hålla sig kvar och snika till sig poäng med lågt försvarspel, ett minimum av bollinnehav och snabba omställningar – då blir det inte mycket fotboll. Och ju mindre fotboll hemmalaget presterar desto färre hemmasegrar blir det. På sikt skulle skillnaderna mellan hemma och borta reduceras.

När hemmalag ibland mot sin vilja tvingas anfalla går det ofta illa – Gefle har förlorat stort mot både ÖSK och MFF hemma på Strömvallen och borde fått stryk av Elfsborg i premiären. På bortaplan går det bättre. HBK hemma är också ett sådant exempel. Matcherna mot Trelleborg och Mjällby var inte direkt någon propagandafotboll. Kalmar – när motståndarna är duktiga nog att försvara sig och tvinga Kalmar framåt blottar de samtidigt sitt ömkliga mittbackslås – räknar jag rätt har de släppt in 11 mål på fyra hemmamatcher och tagit en, tursam, poäng mot Elfsborg.

Ett typexempel är Mjällby – Gefle. Två lag som båda vill spela så som beskrivits ovanför. Det var ingen underhållande fotboll och det laget som gjorde flesta misstag, Mjällby, förlorade. Tre misstag mot ett slutade det. Eller ta Mjällby-Kalmar där det sammanlagda antalet avslut på mål var 1-3 i Kalmars favör.

Nu är det inte Mjällby jag är ute efter – de har haft många skador i en tunn trupp och försöker ibland spela över mittfältet. När de har något. Min uppfattning är att fler lag än någonsin försöker spela likadant hemma som borta, att man försöker undvika att bli alltför offensiva hemma. Det finns flera lag som spelar 4-5-1 hemma och t o m en presumtiv guldkandidat som Elfsborg har ett väldigt defensivt grundspel och isolerat anfallsspel med en, stackas ensam forward.  Jag skulle även kunna inkludera AIK under Strahres ledning – en alltför tam offensiv som enabart belönas på bortaplan och som skapar  luckor även på Norra Stå.

Detta går naturligtvis inte att lagstifta bort men det hade varit önskvärt för svensk fotboll att fler lag med ambitionen och ekonomi ( de hör ofta ihop…) spelade i allsvenskan. Jag imbillar mig att de skulle försöka spela mindre defensivt på hemmaplan. Att de med stor publik tvingas bjuda på någon form av ”underhållande” fotboll.

Kanske är det inte fel med 16 lag, kanske är det bara fel 16 lag. Att småklubbar med begränsade poängönskningar inte har i allsvenskan att göra men nu när de är där så ser det ut så här – bortaplan är inte längre ”end of the world” utan tvärtom en hyfsat bra chans till poäng.