Med ryggen mot världen

Självförtroendet är en märklig granne. För en målvakt är det grannen ovanför som man aldrig kan undvika. Den finns där alltid, går inte att vräka. är tyst eller väsnas men finns.

För en del är kanske självförtroendet mer som en sambo – intimare och ändå inte. Har man självförtroendet kan man nog i teorin leva helt alena, Både i världen och i hemmet. Och för målvakten är utanförskapet/isoleringen själva grundförutsättningen för framgångsrikt målbekämpande. Den som allra bäst lyckats gestalta målvaktsjälen relation till jaget är nog Robert de Niro i filmen ”Taxidriver”.

De flesta i eliten är bra målvakter men de som har full mental kontroll är ofta de bästa. Det finns kanske fem, sex världsmålvakter men det finns det dubbla antalet som har ungefär samma teknik och förmåga men saknar den hundraprocentiga koncentrationen i rätt ögonblick. Och då menar jag verkligen inte 99.99 % för är där bara en liten flash av osäker, ett dåligt fysiskt minne, tveksamhet om företrädesrätt  i en ”cynapskorsning” – så blir det mål (med fysiskt minne menar jag t ex en sorts speciell utrusning som gav skada, slängt sig in i stolpen,  manglad av en motståndare i en luftduell e t c; kroppen minns mycket mer än vad ”vi” minns)

Alla målvakter förlorar någon gång i karriären självförtroendet. Alla hittar inte tillbaka till det. Det finns ett otal f d världsmålvakter som långsamt försvunnit från scenen när de inte lyckats återvinna självförtroendet. Ofta efter ett längre skadeuppehåll.

Och just nu pågår två sådana rehabiliteringsprocesser. Lustigt nog är båda finländare i 08-trakten. Tomi Maanoja  och Magnus Bahne. Båda var bland landets bästa målvakter, Bahne den allra bästa för två år sedan, före skadan.

Maanoja vet vi alla har problem i AIK. Jag vet inte hur man såg ut mot Kalmar men det verkar som om ödets ironi har hjälpt honom. Han skulle varit petad mot Halmstad men reserven blev sjuk och Tomi fick en extrachans och tog den.

Bahne har jag inte sett i år men jag är övertygad om att han snart är tillbaka där han ska vara – som en av de tre, fyra bästa målvakterna i Sverige.

Jag tänkte på dem och koncentrationen i går. Jag såg ett konstverk på en utställning i Köpenhamn om straffsparksläggningen i senaste VM-finalen: Buffon vs Barthéz.

Jag såg avgörandet på tolv olika TV-skärmar och två av dem fokuserade enbart på målvakterna. En kamera följer hela tiden de väldigt rutinerade målvakterna och zoomar in dem när de står bredvid, isolerade, och väntar på sin tur.

Den stora skillnaden, mellan målvakterna, förutom antalet insläppta mål, är denna: medan fransmannen står bredvid och tittar när landsmännen gör mål eller missar vänder italienaren stoiskt målet ryggen. Det som kanske blir den största och lyckligaste upplevelsen i hela hans liv. Buffon missar medvetet halva showen.

Buffon står där, tio, tolv meter till höger om det som två, tre miljarder människor i det ögonblicket stirrar på och vänder demonstrativt dramatiken ryggen. Han fokuserar på något helt annat, tränger bort nuet och ser enbart sig själv rädda nästa straff. Jag förutsätter det. Han kanske koncentrerar sig genom att tänka på något helt annat men koncentrerad är han. Inget blundande, inga frammumlande ramsor. I princip inte ens något flackande med blicken under de cirka tio minuter föreställningen tar. Enbart fokuserad.

Kanske man kan dra ner hela den här skillnaden i förberedelser till ett konstaterande: Barthez såg Buffon rädda. Buffon såg enbart sina kommande räddningar.

En enda liten tanke till. Ifall det inte funnits video och film och sånt, om Buffon missat alltid ihop för evigt – hade han fortfarande vågat stå där med ryggen mot världen, mot historien?