Den andra, inte nödvändigtvis mörka, sidan av Daniel Anderssons fotbollssjäl

Buffon förbereder sig för att rädda en straff som inte Daniel Andersson slår

Det finns en klichéaktig, uppsvensk bild av Daniel Andersson, denne lugne, i mångas ögon nästan socialt sävlige skåning. Han vars bollbehandling förväxlats med hans fysionomi. För många fotbollsokunniga är Daniel Andersson en slags Edward Perssonfigur- utan humorn, utan den historiska kontexten.

Ansedd som oteknisk, och defensivt absorberad – därav öknamnet ”Sidleds-Danne” – blev han en mycket konkret fläck på ”fotbollsälskarnas” naiva dröm om modern svensk fotboll.

Som fotbollsmålvakt är det min absoluta övertygelse att det inte finns några missade straffar –enbart räddade eller ej räddade. Fast närmare en missad straff än vad Daniel Anderssons åstadkom i 88:e minuten i måndags kan man knappast komma.

Matchen var närmast avgjord, det fanns ingen press på straffskytten så som vid avgörande straffläggningar. Daniels motståndare hette inte Buffon utan Vaiho –  en ung, ännu medioker reservmålvakt i bottenlaget Djurgården.

Daniel Anderson hade kunnat vänta ut den unge, otålige presumtive straffräddarens alltför tidiga agerande och promenera in bollen i mål med en bredsida i steget. Så som Bosse brukade göra. Daniel har gjort så förr, när han var Malmö FF:s ledande straffexekutor.

Det gjorde han nu inte. 32 år gammal försökte han det svåraste som finns i genren. Att placera bollen i rätt höjd precis invid stolpen med full kraft och skruv. Han träffade ungefär som tänkt; ganska långt ner på högervristens insida men denna ansats kräver totalt perfektion för att lyckas.

Det sa pang när den stenhårda bollen träffade reklamskyltarna och 13028 åskådares tystnad.

Varför gjorde Daniel på detta viset? Det finns inget uppenbart skäl utom ett –att han, den numera detroniserade förste straffläggare i Malmö FF ville slå en så perfekt straff som möjligt för att återta huvudrollen från den just i måndags avstängde Wilton Figureiro.

Den gamle Sidledskungen kommer ut ur defensivgarderoben som målkåt. Att han inte enbart i hemlighet suktar efter att själv näta utan kanske även efter skyttekungstitlar och att inför det pressuppbådet få utbrista ”allt ljus på mig”;  det är en alldeles underbar metamorfos. Och dröm.

För nu är han i kulisserna, Wilton Figureriro, än mer given i paradrollen som förste straffläggare. Tills även han, kanske inför en ung naiv motståndare i 88:e minuten, förhäver sig och låter målvakten rädda.