Still Crazy After All These Years

En ung Woody Allen på rekordstransfer från Southampton?

En gång utropade ETC amerikanska 70-talsduon Simon and Garfunkel som folkpartistisk favomusik. Jag tror av samma anledning, (skönsång, småradikalt samvete och historiskt medvetet) att det i huvudsak är folkpartister som håller på Tottenham Hotspurs.

I en bra match som bitvis påminde om Elfsborg-Malmö FF såg jag i går kväll Man City förlora hemma mot Spurs.  Kul, chansrik fotboll och ett avgörande strax före fulltid.

Spurs är nu klara för CL-kval och bryter därigenom de fyra hegemoni dagen före Liberaldemokraterna bryter de tvås hegemoni i brittiska parlamentet. Paradigmskifte kallas det.

Dessutom har ju Tottenham alltid liknat ett liberalt alternativ i norra London. Inte samma rebelliskhet som Chelsea en gång stod för och på plan i viss mån gör det fortfarande d v s utanförskapet. Inte den högborgerlighet som förknippas med Arsenal och deras fisförnämhet accentuerad i Arsene Wengers franskt föraktfulla, uttalanden och en ordförande som tituleras ”Sir”.

Tottenham är den intellektuella medelklassens lag, journalisternas, de välutbildade lärarnas klubbhemvist. Den teoretiska, pedagogiska fotbollens hem, den som är så vacker på pappret men inte ger samma klang i poäng.

I Spurs offensiva fotboll har det alltid funnits plats för ickeklonade spelare, Sådana som Martin Peters, Ardiles, Waddle, Gascoigne, Perryman, Malhouda, Aron Lennon och Robby Keane. Eller varför inte Peter Crounch. Spurs är den lite nördige läraren som aldrig får dansa med den snygga lärarvikarien men inom sig bär på en våldsam och underbar passion. Lite åldrande Woody Allen är det allt över Spurs.

Nu är han och lärarvikarien äntligen ihop  – och väntar barn till hösten!

Hoppas det går lika bra för Lib.Dem i valet i dag. Att de får dansa och spela med de bästa i Europa!