Varför MFF inte vann i Borås och allmänna tankar om svenska och ”barcelonska” backlinjers positioneringsmissbruk (nytt, grymt begrepp)

Varför MFF inte vann i Borås var för att nypromoverade mittbacken Pontus Jansson inte klarade av en del av jobbet. Han följde ängsligt sin fadersgestalt och kollega till vänster, Daniel Andersson, istället för att ge understöd och hjälp till högerbacken Ulrich Vincents. Han valde tryggheten i mitten och på grund av detta uppstod ett jättelikt hål genom vilket Elfsborg gång på gång tog sig in i MFF:s straffområde.

Pontus Jansson är en ung och oerfaren spelare på en ovan position ( i seniorsammanhang). Han ska inte lastas för misstagen även om det ytterst naturligtvis var hans fel. Jag tycker nog att tränarna borde förberett honom på detta och under matchen korrigerat misstagen. Problemet var inte lika stort i andra halvlek men det berodde mer på att hela MFF föll och lät IFE dominera mittfältet än att luckan stängdes.

Frågan är vad MFF ska göra för att undvika att misstagen upprepas – för det är väldigt svårt att positionera sig rätt med så lite erfarenhet. Nästa gång MFF möter ett spelförande lag ( jag räknar absolut varken Åtvid, Mjällby eller BP dit) kommer de leta efter samma hål och varken Wilton eller Pekalski har erfarenheten att kunna erbjuda adekvat hjälp.

Här är ett svart hål som delvis döljer valören på MFF:s kommande medaljer.

När Safari var ung och grön som vänsterback använde sig många allsvenska motståndare sig av crossbollar från höger till vänster för att skapa ett hål mellan honom och Anders Andersson. När hålet uppstått spelades tillbaka bollen dit – DubbelAnders låg alltför centralt, Safari alltför lågt ut vid långsidan. Jag tror det var Siggi Jonson i Djurgården som först upptäckte det och sedan gjordes ganska många sådana mål.

Sören Åkeby skällde. Tränarduon Pep och Rolle är förmodligen med pedagogiska.

Vad jag grunnar på är om man helt enkelt kan byta mittbackarna. Elfsborgs taktik byggde på att man band upp Vincents genom att Emir Bajrami slickade linjen. Om Pontus och Daniel bytte plats skulle Bajrami tvingas över till höger men där kan han inte spela.  Och utan Stefan Izizaki har Elfsborg ingen naturlig breddare till höger. Och jag är övertygad om att Daniel och Pontus skulle klara bytet.

Ändå ser man nästan aldrig sådana här byten i svensk fotboll. Att mittbackarna byter sida. Rimligtvis borde, teoretiskt sett, Daniel likväl kunna spela höger mittback som vänster mittback. Det handlar snarare om kommunikation och samarbetet med ens ytterback. Men det går väl att ordna, träna?

Ligger det inte en begränsning i att mittbackarna alltid ska spela på samma sida? En som inte har några problem med positioneringen är Carles Puyol i FC Barcelona. Han som ständigt flyttar runt. Med Pique spelar han till vänster med Rafa Marquez eller Gabriel Milito till höger i mitten. Ibland är han höger- , eller vänsterback.  Ibland spelar han i en trebacks- eller tvåbackslinje.

Det viktigaste är egentligen inte ens exakta position utan att man har en större förståelse för hur situationen kommer utveckla sig, att man kan läsa spelet. Så som innermittfältare hela tiden tvingas agera. I fall man utbildade även rena försvarsspelare till en existens som mindre rigida defensiva positionsslavar hade man kanske varit mindre sårbara för den här typen av taktiska anfallsvapen. Att t ex låta mittbacken ibland spela ytterback på träningen, och vice versa, borde rimligtvis öka hans förståelse för ytterbackens agerande.

Ett annat exempel från veckan: Örebros reduceringsmål på Olympia. Där ligger höger mittback Marcus Nilsson helt fel från början eftersom hans högerback är på offensiva utflykter.

När bollen väl spelas ut på högerkanten försöker han först uppmärksamma domartrion på att motståndaren varit offside. Sedan går han inte heller in i blockeringen med den fulla koncentration man kan kräva av en högerback.

Marcus agerar som en mittback och tänker mer spelare än boll. Med överdrivet stor säkerhetsmarginal verkar han mindre intresserad av blockera inlägget/passningen än att stänga möjligheten för motståndaren av vända upp mot plan och passera honom. Mittbacken Marcus Nilsson är i den tillfälliga högerbacksrollen på fel plats, på ”mellis” vid tre av tre möjliga tillfällen.

Detta är ett i huvudsak teoretiskt tänk. En gammal vänsterback och målvakts funderingar. Det är kanske inte heller rättvist att använda defensiva universalgenier som Puyol som exempel. Men helt fel tror jag inte att jag har – inte fullt så fel som Pontus Jansson,  eller Marcus Nilsson var i 77:e minuten på Olympia i onsdags.