Världscupfinal: breddfotbollen går in i kaklet

Bäst är ett relativt begrepp.

På läktaren när Real Madrid besegrade Athletic med 5-1  i går kväll (och slog såväl klubbrekord i poäng som gjorda i mål men förlorade ligaguldet) satt Sveriges bästa P-97 lag: IFK Norrköping.

De har spelat Världscupfinal tillsammans med 19 andra länder.  Precis som VM fast med 2 x10 minuter. Och de som inte började första matchen fick alla starta den andra. Att inte toppa i Världscupfinalen – det är grymt brett.

Det är dessutom väldigt svenskt och vackert. Hälften av killarna ( eller barnen, kille blir man väl med tonåren?) började som sexåringar i klubbens bolllek. De håller fortfarande samman. Jag gillar det. Har man kört så hela vägen hit, då ska man fullfölja – det går liksom inte att komma längre om man är 12 år än att spela Världscupfinal.

Här kan ni läsa mer om spelarnas och föräldrarnas upplevelser.

Själv tänker jag på Hans-Olov Öbergs: ”Toppa för att krossa – 10 lektioner för onda knattetränare” (Kalla kulor förlag). Det är en liten underbar bok om Machiavelli som svensk fotbollstränare.

Bläddrar man i den är det fullkomligt omöjligt att inte tänka på Mourinho, Inters tränare. Han har aldrig spelat Världscupfinal, kanske platsade han inte. Jag är övertygad om att någonstans djupt där inne i hans tränarsjäl är han väldigt förgrymmad över detta. Kanske är det denna saknad som får honom att bli en sådan hänsynslös, och framgångsrik, ledare. Att han aldrig fick uppleva glädjen med att spela på den högsta nivån.

Om man sedan vinner eller förlorar spelar faktiskt inte så stor roll. Det allra viktigaste är att få ha upplevt känslan av att vara bäst och samtidigt haft kul. Och bäst är man bara på plan. Allting annat är substitut.