Stockholmssyndromet:diagnosen och medicinen

När man blir kär i den som kidnappat eller tagit en som gisslan – då lider man av 08-syndromet. Nu har landets i särklass största fotbollsdistrikt hamnat i en gisslansituation och frågan är om kärlek räcker för att rädda elitfotboll i Stockholm.

I damfotbollen ligger alla tre storklubbarna i botten. Bara hobbyföreningen Tyresö är på säker mark. Orsak: de har inga stora skulder som de andra. Att de tre stora klubbarna som verkar  bygga sin verksamhet på rivalitet och hat inte lyckats få ens de närmast sörjande att gå på damfotboll – det är ett genant underbetyg. Alla de ledare, tränare och förbundsfolk som nu bjuds ner till Sydafrika borde stanna hemma och istället sätta sig på skolbänken.  För något är ganska ruttet:  i svensk damfotboll i allmänhet,  i 08-fotbollen i synnerhet.

I herrfotbollen befinner sig samma klubbar i något som liknar fritt fall. Endast ”hobbyklubben” BP gör det bra – riktigt bra dessutom. På många sätt är BP ett föredöme.

De tre ”storklubbarna” har gjort precis samma fel oavsett genus. Djurgården satsade på exklusiva utländska nyförvärv och brände sig rejält. AIK har inget komplett lag och Hammarby har långsamt, långsamt halkat efter på grund av en usel organisation och ständiga skulder och förluster. Dock inte i DIF-klass.

Jag trodde att AIK (h) innehöll tillräckligt många karaktärsspelare för att lyfta laget men efter att ha sett Åtvidaberg, miserabla Åtvidabergs FF , spela ut dem inför 22 000 åskådare på Råsunda är faktiskt nedflyttningsspöket rejält. När spelarna äntligen skulle kunna slippa pressen så spände man sig extra mycket. Dessutom verkar spelidén väldigt primitiv. Det saknas harmoni, lojalitet och, tror jag, egentlig sjukdomsinsikt. För trots 4-1 var det inte bra, det var riktigt dåligt med en Åtvidkvittering halvvägs inne och två mål på övertid.

Jag tror att Björn Wesström är ännu sämre tränare än sportchef. Jag tror, om han inte sparkar sig själv snart, det kan sluta i Superettan.

Likadant för Djurgården. OK för de har otur med ständiga skador på nyckelspelarna Sjölund och Jonsson. Men det finns alldeles för många komplementspelare på plan för att DIF ska lyckas att undvika nedflyttningsstriden. Dessutom har man inte haft en riktigt tränare sedan Siggi sparkades av hardcoresupportrarna. Först förra årets dåraktiga idé om dubbelt ledarskap som inte fungerade ihop, som skulle tvingas spela en fotboll de varken gillade eller hade spelare till. Bara för sportchefen sagt så. I år, samma upplägg men sämre tränare. Och sedan går sportchefen ner och tar över.

Åker de ut lär det ändå inte bi några derbyn mot Bajen. Hammarby verkar ha tappat allting. Pengar, moral, tak och ära. Plus tränare. Kvar är bara den entusiastiska publiken och de kända namnen i laguppställningen.  Efter tio omgångar måste man kunna begära ett hyfsat organiserat försvarsspel. Det finns inte i Hammarby. Det är, faktiskt, endast tränarnas fel. Jag tror varken Borgström ( eller Borgqvist) eller Blomqvist ( B-qvist 2) är mogna ett uppdrag på den här nivån. Och med tanke på hur vårdslöst och idiotiskt spelarna har betett sig på plan verkar de inte kunna leda laget. Om inte tränarduon förändras snart måste det bero på att Bajen inte har råd att avlöna något ytterligare.

De stora skulderna kommer från vansinniga köp och höga löner till mediokra spelare. Man har inte heller lyckats värdera sina spelare rätt. Och lyckas man sälja en spelare får man ofta bara kaffepengar eftersom det är utomstående finansiärer som ska ha vinsten. Stockholm 2010 påminner mycket om ett ”Leeds United light”.

Jag tror att den enda långsiktiga lösningen på 08-klubbarnas problem är att hitta var sin stor huvudsponsor – eller kanske en gemensam. Att man börjar samarbeta på allvar (utan att tappa konkurrensen) och skapar ett positivt fotbollsklimat istället för denna negativa, dömda, publikavskräckande spiral.

När nu hockeyn fått sin efterlängtade konkurrenssituation (som förmodligen även höjer Tälje ett snäpp) är svensk fotboll i ännu högre grad i akut behov av en total makeover. Den ska börja och initieras i Stockholm. Inte genom en ny huvudarena för 2 miljarder utan att man börjar med grunden, fundamentet – publiken, supportrarna, den positiva upplevelsen. Där är 08-fotbollens framtid. Förmodligen tvingas man då i studiesyfte ta det blå T-banetåget västerut till Grimsta IP, ställa sig bredvid en platgräsplan och kolla på något av de 260 barn-och ungdomslag som BP har och förvaltar och förädlar. Det smärtar säkert men så är det.