Andreas Isaksson och bristen på auktoritära målvakter i svensk fotboll – del 1

Kan man likna svenska fotbollsmålvakters brist på makt och oförmåga till utlevelse med landets alkoholpolitik?

Jag tror det. Jag gör ett försök men börjar i Minsk och en meter ifrån en stor skandal.

När vitryssen Shitov hockeytacklat den svenske målvakten var Andreas Isaksson nära att göra en Salo. Liggandes på marken, på rygg, sparkade han efter motståndaren. Hade Isaksson träffat hade han blivit utvisad och experimentet med en målvakt som lagkapten hade fått ett förödande slut.

Nu klarade han sig undan med en varning och fick påvisa att han är en bättre målvakt än han är lagkapten.  Det var för övrigt en märklig match med de båda målvakterna som lagkaptener. Inte direkt läge för domaren att ta ett snack med kaptenerna på mittplan…

Jag tycker mycket om Andreas Isaksson men jag tror inte han är ett kaptensämne. Han är inte en naturlig ledare. Det är inte han som är ÖB i det svenska försvaret. Jag tycker man kan se det i vissa situationer, vem som snackar mest, hur fatalt Isakssons kroppsspråk är,  hur lagkamraterna uppträder i de korta ögonblick de har kontakt med honom.

Man hyser stor respekt och även beundran för honom men han är inte ledaren.

Det är f ö ont om sådana i svensk målvaktskultur – en ledare på samma sätt som de stora, äldre målvakterna som Zoff och Lehman var. Naturligt respekt men även målvakter med en pondus och ja nästan statsmannamässig profil. Casillas är en sådan, men inte van der Sar. Buffon är en sådan men inte Petr Cech.

Jag tror det delvis är Svennis fel. Begreppet ”Auktoritet men inte auktoritär” tillskrevs honom som en slags gudalika ledarskapssanning. Svensk idrotts lyssnade, han var ändock en av världens mest framgångsrika fotbollsmanagers, och tog sig ut ur garderoben. Plötsligt var det nästan OK att erkänna att man har auktoritet. Men eftersom det sällan fungerar på elitnivå utan att vara auktoritär blir många ledarskap ofullständiga. Att vara auktoritär är faktiskt, egentligen, inget fel, problemet är att man först måste ha auktoritet för att kunna bli auktoritär, inte tvärtom.

Jag tror den här svenska halvt bejakande, halvt skrämda ledarfilosofin är hämtat från vår alkoholpolitik. I decennier gjorde allt för att försvåra tillgången och uppskattningen av alkohol ( jag minns fortfarande en överraskande whiskyprovning på bästa sändningstid med bland annat Jörn Donner och och Anderz Harning som själva ögonblicket då svendomen rök). Sedan fick Systemet ha en extra timme öppet på torsdagar. Sedan kom lördagsöppet. Sedan snabbköpsmodellen men vi befinner oss fortfarande i ett samhälle där det är tabu att romantisera eller uppskatta alkohol.  Det finns men vi ska inte officiellt påstå att det för något gott med sig.

Andreas Isaksson är ingen ledare. Han är en betydlig bättre fotbollsmålvakt än vad många i svensk massmedia ( och Svennis) fattat men han är ingen ledare.

Kanske är det så att decennier av svensk målvaktsutbildning skapat en målvaktskultur utan förmåga att leda? Det vore ytterst olyckligt. Jag tycker mig se vissa ledaregenskaper hos Nordfeldt men faktiskt varken hos Dahlin, eller Norling eller Hansson. Alla är dock väldigt unga. Jag tycker mig skönja det hos Kalmars nye målvakt men det är nog lite tidigt att bedöma. Men han verkar de gilla att dominera och kommunicera. Inte enbart på rygg med undersidan av fötterna….